På söndag kommer svt sända ett nio timmar långt specialprogram om Halabja. Det kommer vara personliga betraktelser, hjälteberättelser, politiska analyser, familjetragedier, högtidlighållande, tillminneskungörelser, företrädare för den kurdiska befrielsekampen kommer få ge sin bild av läget och intressanta personer med olika bakgrund, bland annat från försvarshögskolan, kommer att berätta hur vi bör gå tillväga för att liknande gasbombningar inte ska ske igen.
Eller nä, det är ju inte Halabja, det är ju 9/11. Men det andra är rätt. Eller det kommer nog inte vara några kurder med. Men garanterat folk från försvarshögskolan. För nu är det tio år sedan. Och då ska vi analysera, dra slutsatser, minnas tillbaka, ställa de där frågorna som ingen kommit på under tio år. Och vi ska gråta tillsammans.
Jag tror inte att jag är ensam om att känna nästan motsatsen till delad sorg. Självklart är det tragiskt för familjerna. Självklart är det fel att inrikta sig på civila. Men den hämndaktion som följt har tagit bort all sympati. Det kollektiva skuldbeläggandet av en hel världsdel. Misstänkliggörandet av människor på gatan. Den självklara syndabocksrollen som kommer när något händer i världen. Det är inte i proportion till handlingen och händelsen.
Min första reaktion när jag såg bilderna för tio år sedan var ”någon har lyckats attackera USA” sen kom en skamkänsla. Människor har dött, varje död är tragisk, terror är fel väg att gå etc. Men efter så många krig, så mycket lidande det landet orsakat var det inte utan viss skadeglädje. Det är inte snyggt. Det är inte humant. Men så är det. Och det är skrämmande att vissa liv är värda hur mycket vedergällning, lagändringar, tvsändningar och minnestunder som helst medan andra får notiser. Och väldigt många skriver man inte om alls.
Och jag tror att ett sånt här högtidlighållande kan öka på den känslan. Att ”fast var det inte på tiden att något hände”. Och har vi inte redan hört alla tänkbara analyser och redogörelser? Har vi inte redan sett alla bilder och hört alla kommentarer? Jag hade mycket hellre sett en nio timmar lång extrasändning om Halabja. Då hade jag nog lärt mig något nytt…
