När Römosseskolans elever fick åka på skolresa till Turkiet trodde de att en frihet väntade. Många av eleverna är somalier, vana vid att marginaliseras och ses som problem. De går på en muslimsk friskola som ifrågasätts och kritiseras från alla håll. Från de som inte vill ha friskolor, inte vill ha religiösa inslag i skolan, från de som inte gillar islam och från dem som inte gillar invandring. Det måsta vara svårt att vara elev på en skola som granskas och kritiseras i media så mycket. Svårt att veta om man ska dela kritiken eller stå bakom sin skola. Svårt att veta om man får en annan undervisning är andra elever på andra skolor.
De fann inte en frihet. De fann folk som pekade, skrattade, kom med elaka kommentarer på bussar och som ville ta förlöjligande foton tillsammans med dem. Naturligtvis är den en bra insikt att få perspektiv på den rasism man utsätts för hemma och den man utsätts för i den delen av världen man trodde var sin egen. Men samtidigt ett sånt fruktansvärt nerbrytande uppvaknande att inse att rasism inte är ett svenskt fenomen utan ett internationellt. I Turkiet var inte den stora grejen at de var muslimer utan att de var somalier.
Det finns två bilder av verkligheten. En är en skräckvision om hur det kanske kan bli om det är så illa som man tror. Den kallas euarabia. Iden om att muslimerna långsamt ockuperar de europeiska länderna och att de plötsligt kommer vara i majoritet innan vi vaknar och ser vad som händer. Den andra handlar om människor som idag utsätts för kritik, misstänksamhet, hat, ifrågasättande, ”omtänksam upplysning” och stereotypisering. Den första kan inte motbevisas. Det ligger i rädslans natur att alla medvetet eller omedvetet är en del av konspirationen. Den andra kan bevisas tusenfalt.
Kanske är skjutningen i köpenhamn en uppgörelse mellan individer som känner varandra sedan tidigare. Kanske har det inget med moskeen att göra. Kanske var det en tillfällighet att det hände där. Men moskéer utsätts för skadegörelse och hot ofta nog att tankarna leder till ett attentat.
Att få utöva sin religion är en mänsklig rättighet. Inte därför att vi vill vara snälla mot minoriteter. Det är för att det är ett behov för väldigt många, att se en större bild. Att förstå livet och verkligheten tillsammans med andra. Att få jubla tillsammans över det positiva och gråta över det sorgliga tillsammans. Det är förödande att så många väljer att tro att människorna omkring dem har onda avsikter istället för att anta att de vill väl. För vi kan inte veta. Vi kan bara välja att tro. Och det är det valet som avgör hur vårt samhälle ser ut.
Subahan allah, kyrie eleison
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar