Om man tycker synd om sig själv för länge tänker folk ”rätt åt dig”

På söndag kommer svt sända ett nio timmar långt specialprogram om Halabja. Det kommer vara personliga betraktelser, hjälteberättelser, politiska analyser, familjetragedier, högtidlighållande, tillminneskungörelser, företrädare för den kurdiska befrielsekampen kommer få ge sin bild av läget och intressanta personer med olika bakgrund, bland annat från försvarshögskolan, kommer att berätta hur vi bör gå tillväga för att liknande gasbombningar inte ska ske igen.

Eller nä, det är ju inte Halabja, det är ju 9/11. Men det andra är rätt. Eller det kommer nog inte vara några kurder med. Men garanterat folk från försvarshögskolan. För nu är det tio år sedan. Och då ska vi analysera, dra slutsatser, minnas tillbaka, ställa de där frågorna som ingen kommit på under tio år. Och vi ska gråta tillsammans.

Jag tror inte att jag är ensam om att känna nästan motsatsen till delad sorg. Självklart är det tragiskt för familjerna. Självklart är det fel att inrikta sig på civila. Men den hämndaktion som följt har tagit bort all sympati. Det kollektiva skuldbeläggandet av en hel världsdel. Misstänkliggörandet av människor på gatan. Den självklara syndabocksrollen som kommer när något händer i världen. Det är inte i proportion till handlingen och händelsen.

Min första reaktion när jag såg bilderna för tio år sedan var ”någon har lyckats attackera USA” sen kom en skamkänsla. Människor har dött, varje död är tragisk, terror är fel väg att gå etc. Men efter så många krig, så mycket lidande det landet orsakat var det inte utan viss skadeglädje. Det är inte snyggt. Det är inte humant. Men så är det. Och det är skrämmande att vissa liv är värda hur mycket vedergällning, lagändringar, tvsändningar och minnestunder som helst medan andra får notiser. Och väldigt många skriver man inte om alls.

Och jag tror att ett sånt här högtidlighållande kan öka på den känslan. Att ”fast var det inte på tiden att något hände”. Och har vi inte redan hört alla tänkbara analyser och redogörelser? Har vi inte redan sett alla bilder och hört alla kommentarer? Jag hade mycket hellre sett en nio timmar lång extrasändning om Halabja. Då hade jag nog lärt mig något nytt…

Vi väljer att tro

När Römosseskolans elever fick åka på skolresa till Turkiet trodde de att en frihet väntade. Många av eleverna är somalier, vana vid att marginaliseras och ses som problem. De går på en muslimsk friskola som ifrågasätts och kritiseras från alla håll. Från de som inte vill ha friskolor, inte vill ha religiösa inslag i skolan, från de som inte gillar islam och från dem som inte gillar invandring. Det måsta vara svårt att vara elev på en skola som granskas och kritiseras i media så mycket. Svårt att veta om man ska dela kritiken eller stå bakom sin skola. Svårt att veta om man får en annan undervisning är andra elever på andra skolor.

De fann inte en frihet. De fann folk som pekade, skrattade, kom med elaka kommentarer på bussar och som ville ta förlöjligande foton tillsammans med dem. Naturligtvis är den en bra insikt att få perspektiv på den rasism man utsätts för hemma och den man utsätts för i den delen av världen man trodde var sin egen. Men samtidigt ett sånt fruktansvärt nerbrytande uppvaknande att inse att rasism inte är ett svenskt fenomen utan ett internationellt. I Turkiet var inte den stora grejen at de var muslimer utan att de var somalier.

Det finns två bilder av verkligheten. En är en skräckvision om hur det kanske kan bli om det är så illa som man tror. Den kallas euarabia. Iden om att muslimerna långsamt ockuperar de europeiska länderna och att de plötsligt kommer vara i majoritet innan vi vaknar och ser vad som händer. Den andra handlar om människor som idag utsätts för kritik, misstänksamhet, hat, ifrågasättande, ”omtänksam upplysning” och stereotypisering. Den första kan inte motbevisas. Det ligger i rädslans natur att alla medvetet eller omedvetet är en del av konspirationen. Den andra kan bevisas tusenfalt.

Kanske är skjutningen i köpenhamn en uppgörelse mellan individer som känner varandra sedan tidigare. Kanske har det inget med moskeen att göra. Kanske var det en tillfällighet att det hände där. Men moskéer utsätts för skadegörelse och hot ofta nog att tankarna leder till ett attentat.

Att få utöva sin religion är en mänsklig rättighet. Inte därför att vi vill vara snälla mot minoriteter. Det är för att det är ett behov för väldigt många, att se en större bild. Att förstå livet och verkligheten tillsammans med andra. Att få jubla tillsammans över det positiva och gråta över det sorgliga tillsammans. Det är förödande att så många väljer att tro att människorna omkring dem har onda avsikter istället för att anta att de vill väl. För vi kan inte veta. Vi kan bara välja att tro. Och det är det valet som avgör hur vårt samhälle ser ut.

Subahan allah, kyrie eleison

Petter-nicklas men inte kissimurra!

Igår blev jag ombedd att inte göra en övning som jag gjort tidigare. Jag har gjort så många måleri-och-diskussions övningar nu att det självklart finns de som är sämre än de andra. Och just den här övningen gick inte så bra. Eleverna tyckte att det var en svår övning och det blev inte den sortens diskussioner som jag var ute efter. Men att bli ombedd att inte göra den får mig ju att känna lite revoltlusta. Joho ska jag visst göra sådetså!

Övningen i fråga var under skolans kärleksvecka. De hade gjort som många skolor och lagt en temavecka om sex och samlevnad och relationer. De hade bland annat tagit in RFSLUngdom som skulle ha passet efter mig. Vårt projekt handlar om att genom måleriövningar leda livskunskapslektionerna för att få till reflektioner och diskussioner.

Penisar ritas det ofta. Inte detaljerade avbildningar utan symboler. Det är en ständig källa till fnissande när man ritar därför att väldigt mycket kan se ut som det manliga könsorganet, frukter, träd, buskar, berg, allt kan för den som har god fantasi se ut just så, eller tillräckligt mycket för att börja fnittra i alla fall.
Med den här klassen, en åtta hade vi jobbat mycket med skisspennor, ritat händer ögon, läppar, porträtt, hundar, med mera. jag började med att prata om snoppbilden om att det är en vanlig sak att måla, det är lite provocerande, det är på skoj, det är busigt och roligt. När var det någon som ritade kvinnliga könsorgan senast? Hur gör man det? Får man det? Hur ser det ut? när det gäller det manliga kan man både såklart göra en avbildning, det finns det instruktioner för hur man ska göra, men det finns också en erkänd symbol, den som man kan rita med ett sträck utan att lyfta pennan. Den är socialt överenskommen, inte en avbildning. Någon sådan finns inte för det kvinnliga. Det skulle kunna vara ett utropstecken mellan två parenteser tillexempel. Men det är inte självklart.

Så övningen var helt enkelt, måla ett kvinnligt könsorgan. Jag använde en skissad bild från RFSUs hemsida som hjälp, vi hade använt bilder tidigare för att få hjälp med vad som skulle ritas. Reaktionen var mycket stark. Jag trodde att det skulle bli fnitter, skratt, svårt att få lugn på klassen igen. Men så blev det inte alls.

Killarna blev väldigt allvarliga, flera ritade bättre den gången än de ritat någonsin tidigare. Tyst, noggrant, ritade de. Tjejerna däremot vägrade. Men motiveringen att det är äckligt. Och att det inte har något med kärlek att göra. Båda två förbryllar mig och jag hittar inte riktigt orden för att leda samtalet. Istället för att uppmuntra dem hamnar jag i försvarsställning och det blir en debatt istället för ett samtal.

Nakna kvinnor är en central del av konsten. De flesta som målar har målat det. Konstmuseet är fullt av det. Det är en etablerad del av konsten att avbilda nakenhet. Men med ett undantag. Kvinnokönet. Jag köpte en bok med namnet ”anatomi för konstnärer”. I den får man lära sig hur musklerna ligger. Hur en arm ser ut i genomskärning, hur vinklarna mellan armbågar och kropp blir i olika positioner med mera. Mannens kön finns på flera av bilderna. Smakfullt och diskret, men ändå tydligt och möjligt att rita av och få hjälp av. Helkroppsbilderna av kvinnor liksom av en slump blir suddiga och det blir behåring som får gestalta. "Of the Horcrux, or the female genitalia, we shall not speak nor give direction–"

Nej. Jag kommer inte göra övningen I klasserna i år. Men när det ena könet är busigt, provocerande och roligt medan det andra är äckligt och inte har något med kärlek att göra har vi ett jämställdhetsproblem. Sådetså!

Kurdistan, Västsahara och Palestina, nu är det er tur att få stöd av JAS!

"Efter Libyen är det dags att begrava den trötta och dogmatiska kritiken av alla militära interventioner". Det skrev Adam Cwejman, ordförande för Liberala ungdomsförbundet på newsmill häromdagen. Han menar att det får vara slut med antivåldstjafs och inte-bomba-befolkningar-flummerier.

Först tyckte jag att det var konstigt och fel. För det är väl inte möjligheten att störta diktatorer med våld som ifrågasatts, utan om man verkligen kan ersätta diktatorn med demokrati som fungerar när ett annat lands militärmakt störtat diktatorn. Att vapen är bra på att döda och hota är vi nog ganska överens om. Om de är bra på att motivera till engagemang, delaktighet, respekt, förståelse, lika värde med mera är väl mer tvivelaktigt.

Men nu har jag tänkt om. För kanske menar inte Adam att vi bara ska bli snabbare med att tacka ja till NATOs inbjudningar att vara med och bomba. Kanske menar han att det är dags för världssamfundet att använda sin gemensamma militärmakt för att bryta de dödlägen som funnits i många år kring orättvisor och förtryck. Kanske ser Adam framför sig att Västsaharas kämpande befolkning nu ska få den svenska flygflottan och dess förstörelsekraft på sin sida för att lösa tvisten med Marocko? Kanske ska danska ubåtar och svenska granatgevär komma till nytta för kurderna så att angrepp som de som skedde i veckan från Turkiets sida kan vedergällas på ett rimligare sätt? Bom bom! Kanske ska vi sluta leta efter smarta lösningar på Israel-Palestina konflikten och istället skicka de smarta bomberna dit? En väl planerad och massiv attack borde räcka långt för att knesset ska lyssna.

Eller har jag missförstått? Det är så svårt det här med mord och militära insatser. Det blir så lätt fel, trots att man vill väl.

SROI, ”äntligen” eller ”fast vänta nu”?

Vad är en utgift till skillnad från en investering? Hur kan man visa att en skolkurator, en kamratstödjare, en anhörigvårdare, en tjejgrupp, eller en vårdavdelning faktiskt är en investering och inte bara en kostnad. Hur kan man visa att en slopad kuratorstjänst faktiskt kostar pengar, inte bara sparar pengar kortsiktigt.
SROI är en metod framtagen i Storbritannien och utläses Social Return On Investment. Med metoden får man ett värde som visar hur stor social effekt varje investerad krona får. Detta grundar man på faktorer som man presenterar i en beviskedja. Det kan vara faktiska kostnader som t.ex. månader som kommunen slipper betala äldreboende för en person vars anhöriga får tillräckligt stöd att kunna ha personen boende hemma. Det kan också vara uppskattade kostnader som t.ex. vad det hade kostat samhället om verksamheten inte fanns.
Föreningslivet, framförallt de som levererar tjänster till kommun och landsting mot ersättning i form av verksamhetsbidrag, har länge velat uppvärdera det ideella arbetet och styrkorna med ett idéburet arbetssätt. Man har velat kunna visa det värde man faktiskt skapar, och kunna presentera det värdet på ett tydligt sätt för bidragsgivare och för andra.
Det finns mycket att diskutera kring metoden. Vetenskapligt är metoden fullkomligt opålitlig och godtycklig. Att blanda faktiska kostnader med uppskattade kostnader för saker som eventuellt kan hända om man inte utför en handling eller jämföra en studiecirkels välbefinnandeökning med ett års samtalsterapi kan aldrig sluta i något med ett ”sanningsanspråk”. Det menar projektledarna inte heller att det inte ska göra heller, därför att alla ekonomiska prognoser och analyser bygger på godtyckliga uppskattningar. Och kanske spelar det ingen roll. För om man använder metoden för att förklara sitt värde för en givare i konkurrens med andra som också uppskattar sitt värde godtyckligt behöver man knappast vara den som är ”ärligast” i sammanhanget. Projektledarna menar också att värdet man får fram inte ska jämföras med andra verksamheters värden därför att de bygger på olika värderingar av olika faktorer. Det är i mina ögon en balansgång att förklara detta för beslutsfattare som sitter med flera ansökningar med olika SROIvärden. Det naturliga borde vara att ge pengar till den med högst avkastning, åtminstone bygger ju logiken i ROI på det.
Jag reagerade ganska starkt vid dragningen av detta förslag. För mig ringer varningsklockorna med 120db och jag ser risker för professionalisering, instrumentalisering, förändrade verksamhetstyper, övertagande av statliga åtaganden i ideell regi som ”besparing” med mera. Jag fick då svar från flera som jobbat länge med frågan att till skillnad från andra förslag och idéer som presenterats de senaste 20 åren är detta det absolut bästa med mycket färre problem än de som funnits tidigare. Att slå ner på detta som faktiskt löser många av de problem man lyft tidigare är kontraproduktivt. Vi måste istället hjälpa till och göra detta så bra som möjligt.
Jag har stor respekt för att vi måste komma fram till något och inte bara påtala problem. Jag tror att problemen vi ser är en del av en stor samhällsförändring och kanske kan inte de ideella organisationerna helt värja sig utan måste anpassa sig med en så bra metod som möjligt. Jag vill ändå framförallt lyfta dessa punkter för diskussion och då för föreningslivets del:
1 varför ska värdet uttryckas i siffror?
Det finns problem med att uttrycka sociala värden i pengar. Vad är ett barn värt som överlever cancer? Vad händer om medicinkostnaden är högre än det framräknade värdet? Det som å ena sidan kan ge ett tungt vägande argument för en investering kan också bli ett ekonomiskt avgörande istället för ett ideologiskt/värdegrundat. Man ger sig in på en spelplan som man kanske inte vill spela på. ”Till varje pris”, ersätts med en prislapp som kan konkurrensutsättas, skäras ner och prioriteras om. Det möjliggör också för att ställa saker emot varandra med ekonomiska termer. Är det viktigare att prioritera att unga får jobb eller vård?
Jag förstår den längtan som finns att kunna bevisa sitt värde. Och för vissa organisationer är det mer nödvändigt än för andra. Kanske måste SROI riktas tydligare. Kanske ska det framgå vilken typ av verksamhet som mätverktyget passar för. I kommunal verksamhet ser jag stora fördelar med att kunna räkna på flera faktorer än de rent ekonomiska och visa det sociala i ekonomiska termer. För flera av de föreningar som jobbar på ett liknande sätt som kommunerna kan det ha samma fördelar. Men det kräver tydligare värderingsriktlinjer och ett enhetligt måttsystem vilket inte finns idag.
2 vem är det verksamheterna konkurrerar med?
Om det handlar om verksamhet eller inte verksamhet är frågan ganska enkel. Om motivet med SROI handlar om att få beslutsfattare att inse värdet av en investering är konkurrensproblemet inte så stort. I vissa fall står den ideella föreningen eller den kommunala verksamheten i konkurrens med privata vinstdrivande företag. Där finns självklart fördelar med att kunna visa att en investering i föreningen innebär större fördelar för givaren än att välja ett vinstdrivande företag. Men vad händer när föreningen äger ett vinstdrivande bolag som ska utföra verksamheten? Är det då fortfarande bättre än de andra företagen?
Och om SROIvärdet används för att välja mellan olika idéburna verksamheter, vad säger siffrorna i så fall om verksamhetens kvalitet i relation till andra verksamheter. Är livets ords skola effektivare för samhället än den kommunala därför att de räknar med samhällskostnaden för ett syndigt leverne? Är mentor en bättre organisation därför att deras verksamhet leder till mer välbetalda jobb medan scouterna inte kan bevisa att deras verksamhet gör det? Är kompisverksamheten en eftermiddag i veckan viktigare än en kurator som jobbar heltid på skolan.
Finns det en risk att de ideella insatserna konkurrerar ut de samhälleliga? Och gör de isåfall det på grund av godtyckligt valda siffror? Vem får ansvar för att hålla koll på det? Kanske låter det som ett skräckscenario som aldrig kan inträffa, men i Storbritannien är begreppet big society just den frågan, nerskärningar av det sociala skyddsnätet till förmån för ideella insatser och stöd till föreningslivet. Kanske är det positivt, men frågan är hur länge stödet kommer finnas. Det är ett våghalsigt spel att ta över viktiga institutioner i hopp om att finansieringen fortsätter. Det är svårt att anordna basarer för att betala städning av skolor.
3 vad får det för konsekvenser för civilsamhället?
Kommer alla verksamheter få höga SROI värden eller är det lättare att presentera vissa aktiviteter i siffror än andra? I handledningsmaterialet nämns verksamheter som handlar om att ge individer stöd i olika former, främst med utbildningsinsatser för att kunna få jobb, mat och socialt umgänge för äldre med mera. Hur är det med andra verksamheter som inte lika tydligt fyller ett behov som kommunen annars skulle fyllt?
Kan vi verkligen gå i god på våra påståenden om de värden vi skapar? Kanske hävdar vi, som flera gjort, att en gruppverksamhet motsvarar ett värde motsvarande samtalsterapi. Behöver vi då inte ha utbildade samtalsterapeuter som utför verksamheten? Risken är uppenbar att v,i för att styrka våra påståenden, också professionaliserar vår verksamhet, ställer högre krav på våra medlemmar och våra frivilliga och ändrar inriktning från idéburet och ideellt till evidensbaserat och professionellt.
4 Varför får inte de frivilliga pengarna om vi skriver ut kostnaden för dem?
Vad händer med det frivilliga arbetet när man sätter en prislapp på det? Kanske kan man som frivillig bli stärkt i känslan att man faktiskt bidrar med ett arbete som är värt mycket pengar. Men steget till att själv vilja ha del i de pengarna är inte särskilt stort, och kanske med viss rätt. Om man menar att röda korset bör ha pengar av kommunen för att de frivilliga lägger ner tiden, kanske det är de frivilliga som ska ha pengarna?
Och vilket ansvar tar vi för de pengar vi får. Idag är det tydligt att det är donationer, som ges som stöd till verksamheten. Om de istället blir till investeringar i syfte att få en prognosticerad social vinst kan kraven och ansvaret förändras. Har deltagarna rätt att kräva fler timmar från de frivilliga? Har kommunen rätt att dra tillbaka projektstöd? Får kommunen efter insändare i lokaltidningen komma med nya direktiv kring hur verksamheten ska bedrivas. Äger vi fortfarande våra verksamheter när någon annan investerat, istället för donerat, till dem?
slutsatser
Jag vet varken ut eller in. Jag är enormt kritisk, samtidigt som jag ser mycket stora fördelar. På samma sätt som med andra frågor. Självklart ska föreningar redovisa sina resultat, samtidigt som det gör att de utformar sina verksamheter på ett sätt som går lätt att redovisa. Självklart ska kommunen ta hjälp av den frivilliga kraften, samtidigt som kommunalt ansvar aldrig kan läggas över på medborgarna utan att det får effekter. Självklart ska vi göra våra verksamheter så effektivt som möjligt samtidigt som effektivitet är ett ord som kan tolkas på många sätt och kan leda tankarna fel.
Vi behöver prata mer. På riktigt. Inte bara kring powerpointpresentationernas begreppsvärldar utan kring de begreppsvärldar vi behöver. Varför vill vi presentera våra effekter i ekonomiska termer, vilka risker och fördelar finns. Tar vi varandra på allvar eller är vi konkurrenter där den förening som misslyckas ska gå under? Jag vill uppmana till försiktighet med alla mätverktyg. Men det är inte verktygen, utan hur vi tänker kring dem, som avgör om de är bra eller dåliga för verksamheten.

Varför känner fler till ordet fatwa än Subhan Allah?

Religion fyller ett mänsklig behov. Religionen ger svar på frågor som inte går att besvara med bevis och fakta. Religionen ger ett utrymme där man tillåts att tro utan att veta. Men religionen fyller olika funktioner för olika människor. För vissa är det något som fungerar som ett stöd i svåra perioder i livet. För vissa genomsyrar det varje timma av varje dag. För några handlar det mer om en livssyn, för några en vägledning, för vissa ett sätt att koppla av och för en del är det ett sätt att passa in i omgivningen.

Det här vet vi. När det gäller vår egen religion är det självklart att det finns olikheter. Att det finns de som är mer sekulära än andra. Att det finns de som är mer bokstavstroende än andra. Att det finns de som praktiserar alla påbud och följer alla dogmer och de som ser religiösa texter som intressanta berättelser som inte har någon praktisk betydelse i deras liv. Men när det kommer till andras religion saknas det ofta en förståelse för denna olikhet.

Idag har rasismen och främlingsrädslan nya uttryck. Ord som negrer, tattare, svartskallar och konspirationsteorier om judiska världsregeringar har ersatts av namnlistor mot moskébyggen och debattartiklar om faran i att islam breder ut sig. Stereotypa bilder av islam finns överallt och skrämselpropaganda har fått ett ordentligt fotfäste vilket gör att man inte längre kan skilja de som bara är oroliga från dem som vill sprida oro i främlingsfientligt syfte.

Det känns ofta som en fråga där det är omöjligt att hamna rätt. Vill man stödja muslimers rätt att utöva sin religion får man kritik både från svenskar som vill förbjuda islam i Sverige och från dem som flytt ifrån länder med religiöst förtryck. En diskussion som borde handla om ömsesidig respekt och tolerans handlar istället om extremfall och om ytterligheter.

Vi behöver bli fler som oavsett får egen tro vill visa att vi inte skräms av islam. Som förstår att det finns stora skillnader inom islam och som vill stödja progressiva krafter istället för att döma alla efter en och samma måttstock. Som inte ser muslimer som ett hot utan som bröder och systrar.

Jag är kristen i vid mening. Jag tror att vi skapar gud i våra handlingar. Att himmelriket är en relation mellan människor och inte något vi väntar på att komma till. På samma sätt skapar vi helvetet när vi misstror och hatar andra människor. jag tror att människor behöver ord för helighet, för hänförelse och för salighet. Jag tror att vi behöver metaforer att använda när livet är som mörkast. För mig är Jesus en utmärkt metafor. Om jag faktiskt möter honom eller inte när jag dör är inte relevant.

Jag bär, förutom ett kors, också fatimas hand runt halsen. Detta för att visa att för mig är kärlek större än olikheter. För mig är de muslimska uttrycken lika sanna, lika starka, lika heliga och lika verkliga som de kristna. Jag skriver inte på allt inom någon religion. Jag försvarar inte förtryck eller diskriminering vilket namn man än ger det. Men jag försvarar människors rätt till sin tro.

Kyrie Eleison, Subhan Allah

Vi vet

Dom dödar barn ropar han. Han har ilska och frustration i rösten. Förbipasserande på gatan försöker övertyga sig själva om att han inte är där, eller att se själva inte är det. Några tittar ner andra går fortare och ser upptagna ut. Han ropar högre, dom dödar barn. Och vi vet om det.

För vi sitter i fikarum, äter våra smörgåsar och dricker kaffe, bläddrar i en tidning och vet att någonstans finns människor som dödar barn. Vi kokar makaroner och steker korv, vi ser på nyheterna och har medkänsla med dem som har det svårt. Vi dricker ett glas öl, ser på film eller fotboll och vi vet.

Vi bränner flaggor, tänder ljus och facklor och manifesterar vår avsky och vår medkänsla. Vi trycker tidningar och böcker, startar organisationer och telefonkedjor, ber och kastar sten. För vi vet att någonstans finns människor som dödar barn.

Vi sjunger sånger om en värld utan lidandet, där alla barn får somna mätta, älskade, trygga och friska. Vi berättar sagor för varandra om det sanna, det kärleksfulla och det fina. Vi stryker varandra över håret och vi säger att allt kommer att bli bra. Det är det enda rätta, det enda logiska och rationella. Att tro på människans godhet även när det tycks omöjligt är något oerhört stort som går att göra i vardagen. Att vägra lyssna på fördomar, att säga emot när oförståelse och rädsla tar sig politiska uttryck. Att se sig själv i andra. Att inse att skillnaderna mellan individer i en grupp alltid är större än skillnaden mellan grupper. Att våga älska, och komma ihåg att någonstans i världen träffar en kula eller en missil ett barn.

Det kan se ut som att ingenting görs, men att istället fokusera på det som görs möjliggör att mer blir gjort. Vi måste bli mindre kritiska till vad andra gör och istället fundera på vad vi vill göra med vår egen tid. Världen är full av kärlekskrigare. Allt annat än den totala övertygelsen om att en annan värld är möjlig och nödvändig är kontraproduktivt. Alla behöver inte vara aktivister på heltid. Men tillit är en skyldighet

Glöm ditt hemlands dofter

Glöm ditt hemlands dofter
Vi tänker inte lukta på dina blommor genom dina minnesbilder
Göm ditt hemlands sånger i ditt hjärta
För oss kommer de ändå inte vara något värt om vi inte kan dansa till dem
Berätta inte dina historier
Vi tänker ändå inte ta oss tid att lyssna
För i våra hjärtan bor fortfarande vikingen
Som inte ser, som inte förstår, som inte bryr sig
Vi är fortfarande de
Som tror att vi är de enda som uppnått civilisation
Vi tror att när ni lär er vårt språk
Är det era första ord i livet
Det är hos oss ni börjar
Vi får lära er
Bära den bördan
Hassan, jag får väl kalla dig det?
För det andra du sa
Lät så krångligt
Och misstänkt.
Vilken underbart förtryckt fru du verkar ha
Det är inte utan att man blir lite avundsjuk.
Fast här har vi ju andra regler
Här är vi jämlika och jämställda
Det har du väl sett?
Det måste du väl förstått?

Nej du förstår här får du allt du behöver
Hehe
Och när du
Efter lång tid
Äntligen börja bete dig
Som vi förväntar oss att du ska bete dig
Kommer vi stå där och peka
Förvånat
Förfärat
Och säga vad var det vi sa
Och det känns så skönt.
Hade du en historia sa du?
Hm, krig?
Usch så förargligt
Men släpp det nu och börja på SFI
Så du blir en av oss
Hehe, kanske…

Det var jag

har bestämt mig för att det var jag personligen som fick hela den främlingsfientliga rörelsen att tänka om och börja diskutera jämställdhet, antidiskriminering, tolerans för religionsfriheten, demokrati med mera. jag träffade ju flera sverigedemokrater och pratade med dem inför förra valet, jag har också synts i flera demonstrationer och det är klart, det påverkar ju.

tyvärr måste jag uttryckt mig oklart. jag menade ju att detta gäller för alla grupper och att problemen inte bara finns bland muslimer. men det gick fort och kanske formulerade jag mig luddigt.

Så nu har iallafall Politiskt Inkorrekt, nordisk, blågul, reaktion, sd, sdu, svenska motståndsrörelsen med flera tagit till sig mina ord och börjat tänka om. det är inte utan att man är lite stolt.

det finns ju en möjlighet att de inte menar vad de säger förstås... att det kanske bara är ett knep för att få folk att glömma att de är fascister. det vore ju inte bra

jag tror att sannolikheten är femtio/femtio. antingen så har jag fått dem att ändra sig. eller så är de fascister fortfarande.

Världens vackraste vanföreställning

Föreningsengagemang är en passion, ett mentalt ”sjukdomstillstånd” där man tror att världen kommer förändras, och att just man själv kommer vara med och förändra den. Det handlar om att brinna på nätterna, att bli så arg så man gråter i diskussioner. Att få sin första kyss genom sanning och konsekvens i en gympasal på en helgkurs i ideologi. Att tro att det jag gör kommer göra skillnad. Ett föreningsengagemang handlar om att låna en minibuss och skramla ihop till bensin så att man kan åka runt till skolor och prata om främlingsfientlighet och mobbing. Det handlar om att måla banderoller på gamla lakan ordna studiecirklar i den egna soffan. Engagemanget handlar om att kunna bli kär i en tanke och i alla som delar den tanken. Engagemanget handlar om att man faktiskt bygger ett nytt samhälle tillsammans och att man kan göra allt för att det ska bli så fint som man tänkt sig det. I engagemanget finns inget ”borde”, det finns bara ”kan”.
En stor del av föreningslivet är i kris. Professionalisering har gjort att det är färre personer som ska skapa formerna för de andras engagemang. Man tänker sig att volontärer rekryteras för korttidsuppdrag och man lovar att det inte ska bli alltför jobbigt. Men det finns en orsak till varför industriarbetarna inte målar om i fabriken på helgerna. Det finns en orsak till varför läkare inte går ut på promenader med sina patienter eller går och bowlar med dem. Engagemang och anställning är två olika saker. Och engagemang i folkrörelsens mening handlar inte om att ta ett korttidsuppdrag för att göra en god handling. Det handlar om hela livet. Det handlar om hela tillvaron. Självklart kan och ska anställda vara engagerade på arbetet. Självklart finns det många som jobbar för föreningar som själva brinner för frågan de jobbar med. Men de anställda kan inte förväntas vara de som driver organisationen framåt, som bygger det ideologiska innehållet som gör att man blir en eldsjäl istället för en volontär. Anställda kan underlätta föreningens verksamhet, men de kan aldrig vara den.
Och det finns också flera sorters engagemang. Det blir allt mer ovanligt med de som vill diskutera hela nätterna och istället blir det mer och mer tätt och de som vill följa upp andras engagemang, som vill utvärdera det och effetivisera det så att siffrorna i kalkylen blir snyggare. Som ser som sin viktigaste uppgift att bildspråket är konsekvent och att den grafiska profilen efterföljs. Som ser att verksamheten så lätt kommer i vägen för föreningens viktiga policyarbete. Som tycker att eldsjäl ger ett så mossigt intryck och tycker att entreprenörskap låter så mycket trevligare.
Varför kommer ordet välgörenhet tillbaka? De humanitära organisationerna har kämpat sedan 50talet för att ta sig ifrån ordet och tankesättet. Att det inte handlar om att göra välgärningar för mindre bemedlade. Att det handlar om mer. Något större. Något mindre unket och adelsklingande. Något som tar målgruppen på allvar och som ser att alla kan hamna i en utsatt situation och att alla också kan få vara den som hjälper någon ur den. Kanske är det för att en professionaliserad förening, med anställda istället för aktivister, med kostnadskalkyler och intjäningsfaktorer nog är mer som välgörenhet. Vi har inte längre fog för argumenten. Det vi ser är välgörenhet, en insats, till liten kostnad för individen.
Det behövs ständigt revolutioner. Föreningar som inte brinner, som saknar eldsjälar, som inte ser nyttan med att diskutera framför en lägereld istället för framför en publik som del av en panel har inget eller lite att hämta ur föreningsformen. För föreningen handlar om många människor, som vill något tillsammans, och är beredda att kämpa för det, sticka för det, baka bullar för det, måla plakat för det, sy banderoller, sova på liggunderlag i gympasalar för det. Vi måste sluta be om ursäkt för föreningsformen. Vi måste våga säga, det kommer vara frustrerande, jobbigt, det tar massor av tid, du får inget tillbaka, men det är det roligaste, det vackraste, det stoltaste och det modigaste du kan göra. Du är alltid välkommen att förändra välden med oss.

Är det rimligt?

Vi är många, vi är hundratusentals, som igår demonstrerade och manifesterade vår ilska över israels agerande. Det kändes skönt att vara så många. Det kändes så bra att partierna var enade, i alla fall på manifestationen, om att här var gränsen övergången. Så här får man inte göra. Vi har demonstrerat för Palestina innan. Vi har ropat självklarheter. För det känns ju så självklart. Man kan inte besvara stenkastning med flygbombning. Man kan inte bestraffa granatkastning med att stänga av vatten och el till sjukhus. Man får inte bygga en mur genom ett land och isolera människorna som är på fel sida.
Men så idag är tonen i media en annan. Kanske var det ändå israeliskt självförsvar. Kanske var de tvungna att ta till våld därför att ship to gaza egentligen var beväpnade. Att de egentligen hade vapen i lasten. Kanske var det en provokation som måste hindras och där israel blev tvungna att agera.
Det har sagts om mattransporter, att de bara är täckmantel för Hamas vapenleveranser. Det har sagts om FNsändningar, det har sagts om Röda korset och Röda Halvmånens ambulanstransporter, det har sagts om taxibilar, om personbilar. Men det allmänna minnet är kort. Vi skräms över tanken på att 6 båtar kanske var fulla med vapen. Men är det rimligt att tro, att 700 aktivister, att fredsorganisationer från hela Europa blivit fullkomligt grundlurade att tro att det var en ickevåldsaktion med fredliga förnödenheter? Är det rimligt att de grekiska myndigheterna inte skulle ha sett om man lastar båtarna fulla med vapen?
Sedan är det våldet. Man menar att den israeliska militären blev övermannade. Att man sköt på dem, att man tog deras vapen ifrån dem och att de inte hade något val annat än att skjuta för egen överlevnad.
Men detta är inte landsbyggdspolisen i en liten by som aldrig varit med om en skarp situation och handlar i panik. Detta är världens mest vältränade militär. Som har en egen kampsport för att förhindra tillexempel att bli av med sina vapen. Att slå hårt för att avbryta hotfulla situationer. Är det rimligt att otränade aktivister skulle övermannat dem? Att de skulle blivit så hotade och skrämda att de inte hade något val?
För det var ju militären som kom ombord. De blev inte överfallna genom ett bakhåll. De blev inte attackerade, det var deras belägring. De var förberedda. Och vad tar man då med sig om man ska borda ett skepp med militärt våld. Troligtvis har man kevlarskydd på sig. Troligtvis har man tårgas eller andra tvingande medel. Men den israeliska armen valde inte gummikulor, vattenkanoner, bedövningsvapen eller tårgas. De skjuter skarpt. Är det rimligt att det var otur? Är det rimligt att det var oplanerat?
Den frustrationen som bultar och skär i hjärtat handlar om att det känns som att vi vrålat nog. Vi kan inte säga det på fler sätt. FN tar om och om nya resolutioner som stoppas genom USAs veto. Israel gör nya attacker som bortförklaras med nödvärn eller att det israeliska folket sover dåligt om nätterna. Det är som om varje gång var den första. Det är som om man varje gång säger till israel att så här får man inte göra, så gör inte om det. Det känns som att det alltid finns några som hävdar israels rätt att försvara sig med alla medel oavsett hur vansinniga våldhandlingarna är. Och det är inte extremisterna. Det är inte avhoppade mosadagenter som för ut budskapet. Det är kristdemokrater som brukar prata om barnfamiljernas rätt att välja dagis. Det är socialdemokrater som brukar prata om internationell solidaritet. Det är moderater som brukar prata om makten över sitt eget liv. Som stöttar en stats ockupation, våldshandlingar, bombningar och isolering.
Det sägs ofta att alla israeler växer upp med rädslan för granater och att palestinierna vill krossa staten israel. Men israel har skapat sin fiende. Precis som alla totalitära stater gör. Man får det motstånd man förväntar sig. Israels våld är inte rimligt. Och stödet till det är inte heller rimligt.

Förlåt oss våra synder.

Hon har färgat håret. Det är blonderat med slingor. Hon har gjort en ”spray-tan” också. Fast den syns knappt. Och idag har hon ett diamanthalsband. Inte äkta, men lika glamoröst. Hon är 13 år. Och hon gråter. Hon har en topp på sig, med paletter, speglar och fransar. Det är iögonfallande turkost. Toppen fylls ut så gott det går genom att pusha upp det som ännu inte vuxit fram.
Det gick inte som hon tänkt. Hon gråter för att hon egentligen inte hade råd med spraytan, för att mamma egentligen inte hade råd. Hon gråter för att det var så spännande och roligt att färga håret. Hon gråter för att hon sett fram emot att komma till skolan idag. Hon gråter för att de skrattade åt den falska solbrännan och det färgade håret. Hon gråter för att försöken att passa in i en klass som gör allt för att straffa avvikelser, misslyckats. Hon gråter för att hon egentligen visste att det skulle gå så här.
Och jag är nära att gråta med henne. För jag är maktlös. Vad hjälper mina teorier om könsmaktsordning henne, vad vill hon veta om habitus, genuskontrakt och härskartekniker nu? Jag kan inte berätta för henne vilken topp hon kan ha utan att bli retad. Jag kan inte hjälpa henne i gränsdragningen mellan bra och dåliga kitschsmycken för en 13åring.
Hon är både stor och liten. Hon förväntas lösa samma problem som en vuxen kvinna. Förstå samma dilemman. Anta samma utmaningar. Men i en liten flickas kropp. Hon har inga försvarsmurar. Hon har inte lärt sig knepen. Hon kan inte taktiken och motangreppen. Hon har inte lärt sig le när andra skrattar. Hon gråter.
Jag försöker förklara att hon inte är ensam. Att hennes klass inte är så enig som hon upplever det. Att hennes hår är fint i mina ögon. Jag försöker få henne att längta till sommaren, då hennes klass ska splittras och hon får en ny chans. Jag försöker förklara att det är stämningen och kulturen som är elak och mobbande, att alla verkar ha det svårt. Retar för att slippa retas. Att det inte är hennes topp det är fel på, inte hennes smycken, inte hennes hårfärg.
Men jag vet att risken är stor att det fortsätter, för henne eller för de andra. Som för alla som inte knäckt koden. Som får kämpa för att passa in. Som försöker göra rätt men som inte lyckas ta reda på vad ”rätt” är. Och jag gråter lite jag också. För att samhället blir smalare. Acceptansen mindre. Förståelse och empati blir en bristvara till förmån för det personliga projektet där vi skapar en produkt av oss själva som vi säljer på en marknad. Och vi bedöms, vägs och mäts, testas och jämförs. Sekunda varor är svåra att bli av med.
Det är lättare och mer tillåtet att vara elak än snäll. Mer lönsamt att kritisera än att berömma. Effektivare att såra än att stötta. Men hennes tårar rinner kanske inte i onödan. Kanske kan de bli till ved på min eld. Jag kan inte rädda henne. Inte svara på hennes frågor. Inte ge henne nyckeln. Men jag kan kämpa för henne. Och för ett annat samhälle.

Förlåt!

När jag var tretton år och tittade på nyheterna tillsammans med pappa visades ett inslag om ku klux klan. Vi hade diskuterat mycket innan om politik och om världen. Men nu var det något annat. Det här var inte en grupp vilken som helst. Det fanns ett förrakt i pappas ögon som jag inte sett tidigare. Han förklarade att det här är människor som hatar andra människor, inte för något de gjort utan för att de fötts med en annan hudfärg, och att de hätsar mot och dödar mörkhyade bara för att de är mörkhyade. Det förändrade mig. Sedan dess har jag också känt samma ilska. Jag såg massor med filmer, jurryn, missisippi brinner, Schindlers list, god afton herr wallenberg och många fler och jag engagerade mig.
Vi är många som tror på ett rättvist, demokratiskt och öppet samhälle som är välkomnande, som vill ha människor med olika erfarenheter och som vill växa. Vi är många som vill att Sverige skall vara ett föregångsland när det gäller integration, asylpolitik, jämställdhet och jämlikhet. Vi är många som ägnat stor del av våra liv åt dessa frågor.
Nu kan jag bara be om ursäkt. Be om ursäkt å andras vägnar. Jag ber om ursäkt för de som röstar på sverigedemokraterna. Jag ber om ursäkt för alla arbetsgivare som läser efternamnet först i cv. Jag ber om ursäkt för alla dold rasism vårt samhälle är fullt av. Jag ber om ursäkt för alla rasistiska förolämpningar på bussar spårvagnar och tunnelbanor, jag ber om ursäkt för alla jag är inte rasist men diskussioner på arbetsplatserna. Jag ber om ursäkt för alla förolämpande frågor, alla misstänksamhet, alla ”det var ju bara på skoj”, alla blickar, alla dåliga ursäkter. och framförallt ber jag, å hela landets vägnar om ursäkt för att någon enskild människa behövt känna sig rädd för att bli utsatt för våld på grund av det rasistiska i den svenska kulturen. Det är en sån skam, ett sånt misslyckande, ett totalt och katastrofalt sammanbrott av det demokratiska samhällets självbild. Vi är ett land där man dödar mörkhyade för sin hudfärg. Det har vi varit länge.
Varför ber jag om ursäkt? Därför att det är vi, tillsammans, i varje handling, som skapar vår kultur och vårt samhälle. Alla handlingar bidrar, positiva och negativa. Jag är också stolt över allt bra jag och andra gjort för att motverka det. Men vi tillsammans har anledning att be varandra om ursäkt för att samhället misslyckats att ta hand om de som borde fått respekt istället för misstänksamhet.
Jag är inte nationalist, nationen är i grunden rasistisk därför att den definieras av vilka som inte får vara med. Det är inte en gemenskap jag vill eftersträva. Jag vill inte att någon ska ta seden dit man kommer. Jag vill att alla ska bemöta andra med respekt och tolerans och också respektera varandras egenart och unika egenskaper. Jag vill ha ett mångkulturellt samhälle, inte som en uppoffring utan därför att samhället annars ruttnar inifrån. Mångkultur är det bästa alternativet. Jag vill inte att svenska ska vara det viktigaste språket för alla i svergie, men jag vill att alla ska anstränga sig för att kommunicera med varandra. Det är kommunikationen, inte språket, som bygger gemenskap.
Så jag ber om ursäkt.

Har det blivit fult att fråga?

Det finns en stor klyfta i Sverige, den mellan storstad och landsbygd. Den visar sig om inte annat i riksdagsvalet. Men framförallt har klyftan mellan kulturerna i storstäderna och på landsbygden ökat. I storstäderna äter man sushi och falafel, man förvånas sällan över olikheter, man vet skillnaden mellan homo- bi- och transsexualitet, och man kan 10 olika sorters kaffe och har snyggt uttal på dem. Här dricker man inte husets röda eller stor stark utan rosé eller pale ale. Man är så van vid förändringar att de inte betyder särskilt mycket.

Men vi glömmer lätt att det på många håll bara finns en pizzeria med utskänkningstillstånd. Där kan man inte välja att få sin macciato med sojamjölk och med kenyanska bönor istället för Colombianska. Där är inte grabbighet att kunna baka snygga och ekologiska surdegsbröd. Kanske har vi byggt ett Babels torn där vi inte längre förstår varan. Där det blivit fult att fråga och där man antingen förstår från början eller ska hålla tyst.

För det finns ganska många frågor. Varför vill man byta kön? Varför är det fult att vilja köra motorcross? Varför har slöjan som tidigare var så fel nu blivit så rätt? Varför gör människor som kommer från andra länder så mycket konstigt som vi inte förstår? Varför skriks det så mycket på TV? Varför tillåts unga att leva rövare på stan? Och det finns ganska mycket som ingen förklarar om man inte går på universitet. För alla vet inte vad wahabiter är till skillnad från andra muslimer. Alla förstår inte vad skillnaden är mellan islam och islamism.

Och det måste få vara ok att fråga. Det måste vara tillåtet att undra, att bli rädd, att tycka att saker är konstigt. Att reagera negativt eller ogenomtänkt. Vi får inte bygga murar där man inte får fråga om man inte redan vet. Vi får inte tolka allt som inte är ett ohämmat godkännande som rasism, sexism, islamofobi och homofobi.

För annars vinner rasisterna, sexisterna, islamofoberna och homofoberna. Om man inte tillåts fråga blir man inte mer accepterade utan mer skeptisk. Det är då deras svar blir bättre än våra.

För någon vecka sedan såg jag för första gången i mitt liv en hel muslimsk gudstjänst översatt till svenska. Jag kunde följa med i det som sades. Jag kunde förstå vad det var som skilde den från de jag är van vid i svenska kyrkan. Det var mycket som var precis samma, det var vissa saker som skiljde. Jag tror att vi behöver mycket mera av sådant. Tänk om vi kunde få lyssna på när imamer diskuterar slöjan, diskuterar burkaförbud, diskuterar ordet jihad med mera istället för att läsa vad ickemuslimer tror att orden betyder på olika hemsidor. Kanske skulle vi se att muslimer inte tycker samma sak. Att det finns lika mycket olikhet där som inom den kristna kyrkan.

Jag tror att Sverigedemokraternas framgångar handlar om det intellektuella Sveriges totala misslyckande att förklara, lyssna och svara. Om någon säger att det finns för mycket invandrare i Sverige tror vi att det är en låst position grundad i främlingsfientlighet och att personen säkert är medlem i minst tre rasistiska nätverk. Men kanske är det egentligen bara en fråga. Kanske vill man ha en förklaring, någon som lyssnar på en oro och någon som kan ge ett svar istället för en utskällning.

Vi måste släppa vår prestige. Vi måste låta frågor vara frågor. Vi måste våga bli kritiserade och inte kräva att alla förstår oss, och allt, omedelbart.

Huggsexa om de bruna rösterna

Jan björklund lanserade i måndags förslaget att skolkning ska synas på slutbetygen. Idag föreslår han att rektorer ska ha rätt att förbjuda heltäckande slöja i skolan. Beror dessa förslag på att det nyligen lanseras omfattande forskningsrapporter? Har utredningskommittéer kommit med slutbetänkande i frågorna? Knappast.
I frankrike förbjuder man heltäckande slöja på allmänna platser, i Schweiz förbjuder man minareter och böneutropare. Det är tydligt att björklund nu rider på denna främlingsfientliga våg som inte bygger på verkliga problem. Det är inte dagens burkor i skolorna som är problemet, det är principen. Det handlar inte om att lösa en situation i skolan som visat sig problematisk, det handlar om en markering mot muslimer, om att ”sätta gränser”, markera hegemoni och visa tänderna. Dessa markeringar riktar sig inte i första hand mot muslimer.
Om man vill införa begränsningar och inskränkningar för enskilda grupper i samhället finns mycket mer raffinerade metoder. Då inför man osynliga hinder, då gör man krångliga bidragsregler som bara ”råkar” missgynna vissa grupper. Då skapar man känslan av att makten egentligen är välvillig och att diskrimineringen egentligen bara är personliga misslyckanden och bristande kunskap från den diskriminerades sida.
Detta handlar om att blidka en föreställd massa. En tyst majoritet av främlingsfientliga, kontrollivrande, ideologilösa och misstänksamma väljare. Som vill bygga murar, hindra, begränsa, styra, kontrollera och straffa avvikelser från en norm. Men detta är inte en majoritet, det är ett fåtal. Men det är ett tankesätt/uttryckssätt som skapas och som reproduceras genom att förslagen får ett så stort utrymme. Genom bilden av det ”egentligen” rasistiska folket gör man rasismen mer accepterad och därmed skapas också förväntningar som blir självuppfyllande. Vi blir rasister därför att vi förväntas vara det.
Men det handlar också om att rädsla är en av våra starkaste drivkrafter. Kanske finns det någon som hotar oss, kanske blir vi förda bakom ljuset, kanske måste vi reagera innan det är för sent. Rädslans argumentation engagerar mycket mer än vardagspolitikens diskussioner. Är det inte cyniska ryssar, lömska asiater eller mordiska araber kanske det är en förtryckande religion i sig som är faran.
En röst på dansk folkeparti, på sverigedemokraterna, på lega nord eller på björklund är inte problemet i sig, det är ett tecken på hur stark tanken om den skrämmande olikheten är. När man vill tvinga andra att följa den norm man själv krampaktigt håller fast vid är det för att världen som man känner till håller på att falla sönder. Men verklighetens folk har i verkligheten olika verkligheter som alla är lika verkliga. Det finns inte en sanning som gäller för alla. Det är både det finaste och det mest skrämmande av allt. Det är, om inte annat, beklagligt att björklund väljer att skrämmas av olikhet snarare än att inspireras av den.

Cash för kontorstolar med inte för kanelbullar.

De flesta skulle nog hålla med om att ideella organisationer ska granskas. Ekonomin ska vara i ordning och, om de har ett socialt eller humanitärt syfte ska man granska att verksamheten faktiskt gör nytta och att pengar används på ett bra sätt. De flesta tycker nog också att man ska ha tydliga kriterier för vad man kan få pengar för att göra och hur man ska redovisa de pengar man fått.
Socialstyrelsen kräver nu i sina nya underlag för ansökningar att verksamheten ska beröra ett dokumenterat och verifierat problemområde. Det låter ganska rimligt. Att ge pengar för projekt som jobbar med frågor helt tagna ur luften vill ju ingen göra. Men vad betyder det? Vilka är det som berörs av en sådan förändring? Vilka jobbar idag med overifierade problemområden?
Föreningslivet har en lång historia av att arbeta med utsatta grupper på olika sätt. Sällan på grund av att det kommit en forskningsrapport som påtalar ett problem, utan för att man möter människor som har behov som man som organisation har möjligheter att tillgodose. De flesta verksamheterna vi idag tar för givet har troligtvis inte startats genom ett principbeslut från högsta ledningen i en organisation utan växt fram genom små initiativ och som visioner eller galna idéer som ingen trodde var möjliga att genomföra. När man nu kräver att problemet ska vara vetenskapligt dokumenterat bygger man murar för dessa initiativ. Det ställer också enorma krav på de som fördelar forskningsanslag, det blir ju i praktiken de som avgör om ett problem är tillräckligt viktigt för att forska på och därmed att, ca 4 år senare kunna anslå pengar för att arbeta med. Idag har samhällsvetenskapen svårt att finansiera forskning och vill man gå utanför de stora forskningsområdena är det ännu svårare. Vågar vi verkligen lita på att forskningen ser, och har resurserna för att analysera, alla tänkbara samhällsproblem. Och vill vi vänta på slutsatserna innan vi börjar med åtgärderna?
Problemet är större än socialstyrelsens nya riktlinjer. Det handlar om ordval, antingen politiskt grundade eller slumpmässigt valda, som begränsar och försvårar föreningslivets möjligheter. Föreningarna likriktas när alla pengar ska sökas med samma formuleringar och redovisas på samma blanketter. Vissa blir duktiga på att följa reglerna och kan få enorma summor för projekt med välformulerade ansökningar. Då handlar det om projektanställningar, telefonabonnemang, kontorsstolar och utvecklande av sociala nätverk med egna Iphone applikationer för att kommunicera med de andra projekten. För andra föreningar handlar det fortfarande om handkassa till bussbiljetter och hembakt fikabröd i församlingshemmets lokaler. De som gömmer flyktingar eller spelar kort med vilsna ungdomar är sällan de som har tryckta profilprodukter och jobbmobil.
Men hur ska man hantera detta? Ska man sluta att granska organisationerna? Ska man sluta mäta måluppfyllelsen helt? Ska pengarna vara fria att använda med först till kvarnprincip. Jag vet inte. Men jag vet att fina ord inte alltid är fina i praktiken. Jag vet att ivern att visa resultat underlättar för de organisationer som anpassar verksamheten efter mätkriterierna. Jag vet att det sker enormt mycket mer än det som syns i årsredovisningarna. Och jag tror att utvecklingen vi ser idag behöver hejdas om vi ska ha något oberoende och idéburet föreningsliv.

Sluta konkurrera, visa enighet!

Under nittiotalet växte sig marknadsretoriken stark även i ideella organisationer. I början handlade det mycket om att få ledningarna att se större frågor än sin egen organisation, få dem aktiva så att de inte somnade till ro i sitt goda rykte utan var aktiva i att skapa positiva bilder. Man pratade då om att organisationerna konkurrerar på en marknad, vad varumärket var värt, om att sälja medlemskapet med mera. Jag tror att poängen har gått fram. Det är dags att tänka annorlunda.
Det intressanta är ju inte skillnaderna mellan organisationerna utan hur de kompletterar och överlappar varandra. Det finns, åtminstone som jag upplever det en stor enighet och välvilja, man tycker liksom automatiskt om de andra organisationerna också. I Röda Korsets Ungdomsförbund där jag varit och är aktiv har det alltid varit självklart att vi tycker om t.ex. rädda barnen, rädda barnens ungdomsförbund, RFSL ungdom, läkare utan gränser, svenska freds och skiljedomsföreningen, cancerfonden, stadsmissionen, diakonia, djurens rätt, Amnesty international, svenska kyrkans unga, Sveriges unga muslimer, scouterna, elevorganisationen, de etniska förbunden som afrosvenska riksförbundet, naturskyddsföreningen, green peace, Röda korset och Röda halvmånen världen över givetvis och väldigt många andra organisationer. Jag tror att de flesta av de som är medlemmar i föreningar känner likadant. Man kan naturligtvis tycka en massa saker, tycka att andra organisationer fokuserar på fel saker eller har fel metoder. Men vi tycker om dem, vi vill att det ska gå bra för dem. Men konkurrensmentaliteten ställer oss mot dem. Att vi ska vinna över rädda barnen ungdomsförbund när det gäller tjejgrupper, att vi tävlar med läkare utan gränser när det gäller katastrofhjälp, att vi tar marknadsandelar från kyrkan och trosförbunden när det gäller mänskligt stöd i kriser. Men det finns inget att tävla om! För människor i behov av stöd och människor som vill hjälpa andra är inte en fast och begränsad marknad. Medmänsklighet har ingen övre gräns, den kan expandera hur långt som helst. Och våra olika arbetsformer förutsätter att det finns andra som arbetar på andra sätt. Att Röda Korset kan besöka krigsfångar utan att gå ut till allmänheten och berätta om det förutsätter att det finns organisationer som Amnesty och Human Rights Watch som gör det. Att läkare utan gränser kan fokusera på sjukvård bygger på att det finns organisationer som Oxfam och röda korset som finns där och kompletterar insatserna med vatten, sanitet, mat, vägar med mera. Vi står inte i konkurrens till varandra, och det måste vi berätta!
Min förhoppning är att det snart kommer en kampanj som flera organisationer håller tillsammans, typ ”skänk dina gåvor till oss, till vem som helst av oss, för vi behöver varandra, och våra insatser kompletterar varandra. En gåva till den ena organisationen gynnar de andra. Vi litar på varandra”
Det finns ingen konkurrens mellan organisationerna, däremot konkurerar vi tillsammans mot konsumtionssamhället, mot överflödstänkande, mot kapitalackumulation och trångsynthet. Det är inte ont om pengar i samhället, vi vill att mycket mera används för att göra världen bättre. Så engagera dig, skänk pengar, starta verksamheter och var med och förändra världen, i vilken organisation du vill!

Om varför arbetarkvinnan hängde sig

Just nu finns en diskussion på aftonbladet om priset på Mona Sahlins handväska, för en tid sedan var det Vanja Lundby-Wedins deltagande i styrelser med höga arvoden. Det har handlat om Gudrun Schymans krogbesök, om hennes deltagande i en danstävlig. Det finns hundratals likande exempel. Var för sig kan de verka intressanta att diskutera. Men när man ser dem tillsammans inser man är Berit Ås fortfarande har rätt. Det handlar om dubbelbestraffning. Det handlar om kontroll, patriarkal kontroll. Kvinnor som tar maktpositioner tar också en risk, de kommer att bli ifrågasatta inte i första hand för sin politik eller för sina beslut utan för sin klädsel, sitt moraliska beteende, sina ”okvinnliga” sidor. Det viktiga att komma ihåg är att alternativet nästan alltid är lika fel, det är det som är poängen. Om Sahlin hade åkt två gånger om året till Gekås i Ullared och köat för en handväska för 143,50 hade detta slagits upp i media som snålhet, som ett okvinnligt sätt att inte bry sig om sig själv eller något annat. Om Lundby-Wedin hade protesterat mot arvodena hade hon varit en terrier, argbigga som bara vill ställa till problem. Hade Schyman stannat hemma och läst riksdagshandlingar istället för att gå på krogen skulle hon varit tråkig, färglös eller varför inte frigid, det är ju ett trevligt litet ord att kasta runt. Och det är också tydligt att det är med vänsterns moraliska argument som de kritiseras. Ytterligare försvåras det av att det finns en föreställning om att vänsterns förespråkare ska vara lite bättre, stå lite mer för vad man säger och vara mer ansvarig för sina personliga beslut än andra. Men även här finns det skillnader. Vem har senast kollat priset på Per Nuders portfölj, vem kritiserar Thomas Bodström för krogbesök och alkoholvanor. Vem vill veta vilka chokladsorter lars Ohly föredrar
Man kan fundera på hur långt steget är mellan att kritisera priset på handväskan och på att avfärda en kvinnlig kollegas idéer med en klapp i rumpan och berömma henne för kaffet. Och det är inte alls bara män som är problemet, att hantera sin egen underordning genom att kontrollera andra i samma situation är en välkänd försvarsmekanism. Kvinnor kan vara precis lika, om inte ännu mer, duktiga på dubbelbestraffning. Det handlar inte om enskilda personers agerande, det handlar om samhällsstrukturer som gör oss diskriminerande mot varandra. Kvinnor drar sig för att ta ledande positioner därför att de vet att de kommer att utsättas för samma kritik som de själva utsatt sina chefer för.
Lösningen på det här är att prata om politik med politiker, prata om ledarskap med chefer, prata om tv produktion med programledare. Så fort det handlar om andra egenskaper hos en politiker än förmåga att föra fram en åsikt bör man vara skeptisk. Kanske måste vi återgå till ett rent partival där partierna själva på demokratisk väg väljer kandidaterna och när väljarna väljer ideologi, inte personer. Jag sympatiserar inte politiskt med ovanstående i någon större utsträckning, men då det är deras kön, deras person, deras personliga val som står i centrum står jag bakom dem till hundra procent. När folk som påstår sig vara socialister har lättare att kritisera de egna företrädarnas fel och brister än att stå upp emot högerkrafterna är det illa. Enade vi stå och söndrade vi falla. Just nu faller vi tungt.

Det är i deras ögon vi mäter vår framgång

När jag tänker på den ideella sektorn tänker jag på föreningar, på frivilliga, på aktivism, på kärlekskrigare, på små tanter med stora hjärtan. Jag tänker på dem som ställer krav, på dem som hittar alternativen. På alla som lägger ner tid som de kunde lagt på stranden, krogen, eller i soffan på att hjälpa andra människor att få det bättre. Som gör det trots att det inte ger uppmärksamhet, pengar eller makt. Men någonstans på vägen har den ideella sektorn blivit ett måste. Ett dom. Ett område som genomsyras av misstankar, om ansvar som liknar statens åtaganden.
För visst är det bra med ambitioner, med kvalitet och med utvärdering. Men det kan helt klart gå för långt. Jag tror att det har gjort det. Vi måste fundera på vad det är som är viktigt. Vi måste kritisera organisationerna för vad de står för, för deras ideologi och för deras verksamheter, diskutera för att göra dem bättre, inte ha kritiken som ett hot som man vill undvika.
Idag upplever jag att man har blivit defensiv, man gömmer sig för kritik, man väljer det säkra alternativet för att slippa bli ifrågasatt. Jag tror att det är destruktivt för demokratin, för samhällets skyddsnät och för vår känsla av att kunna påverka i samhället. Jag vill att fler är spontana, hyr en minibuss och åker runt för att påverka, istället för att köpa marknadsföring från dyra pr-byråer, med okontroversiella budskap. Vi får inte lägga oss och avgå så fort media fått nys om en skandal, vi måste visa att det är vi som väljer våra ledningar, inte tidningsredaktionerna!
För det är inte de snygga powerpointpresentationerna vi minns, det är inte fläckfria riskanalyser eller bländande strategier. Det är tjejerna på åsiktsfestivalen Urix som brinner och glöder för att förändra värden. Som verkar ha vaknat och plötsligt ser världen som en utmaning, de både kan och kommer att övervinna. Det är ungarna på barnlägren, som har det riktigt svårt hemma, men som vi kan överösa med kärlek, grillad korv och godis-ont-i-magen. Det är i deras ögon vi mäter vår framgång, inte i kommunens torra utvärderingar. Det är i Rosengrenska stiftelsens fantastiska verksamhet för gömda flyktingar. Där människovärdet inte läst schenegenavtalet utan agerar på egen hand. Där folk bemöts med kärlek och respekt, inte som en siffra. Det är i alla fantastiska verksamheter på flyktingförläggningar, där man insett att de man behöver är att få leka, få umgås, får vara vanlig. Få baka kakor, få mjöl över alla kläder och få varma smördegskakor med kallmjölk. När den unga bisexuella killen som inte vågat prata med sina vänner men som vågat hångla på pridefestivalen sitter på tåget hem behöver han inte vänta på utvärderingen för att veta om det var ett lyckat arrangemang. När ungdom mot rasism fortsätter sitt viktiga arbete trots ständiga hot är det inte för att kvalitetssäkringsarbetet gått så bra, det är för att rasismens fula ansikte aldrig får vara oemotsagt, intolerans får aldrig vara norm!
Föreningarna får aldrig bli ett verktyg för någon annan aktörs intressen, de ska inte heller styras, utvärderas, eller bedömas av någon annan. Det är passionen, viljan, glöden och framtidstron som måste stå i centrum. Så bränn tidningarna som inte förstår, som driver häxjakt för att sälja lösnummer. Skit i pr-byråernas strategier och följ hjärtat. För värden förändras varje dag, i varje handling. Låt den handlingen vara kärlek!

Hjälper kritiken?

I två artiklar har GP granskat rädda barnens verksamhet, vart pengarna går, hur besluten fattas, vad det är man inte berättar. Självklart är kritiken nödvändig. Det civila samhällets aktörer, de ideella organisationerna, stiftelserna och de informella rörelserna utgör viktiga samhälleliga funktioner och det gör att de måste granskas för att kunna bli bättre. Men det finns en oroande trend, att kritisera för att likrikta, för att avsätta och för att avslöja istället för att kritisera konstruktivt med målgruppens intresse i fokus.

Utvärdering och granskning fyller viktiga funktioner, men de bidrar också till att organisationer planerar sin verksamhet efter vad som gör det lätt att utvärdera. Organisationerna måste tänka lika mycket på att låta bli att göra fel som på att göra rätt. Det finns idag en skepsis mot hjälporganisationer, något man känner av som frivillig i en organisation. Man får ständigt frågan om pengarna verkligen kommer fram, om lönerna för cheferna verkligen är försvarliga och om de administrativa kostnaderna inte är på tok för höga. Kritiken har gjort att de ideella organisationerna inte kan göra rätt, de kan bara vara bra på att undvika kritik i varierande grad. Lönerna är för höga för givarna men för låga för ”marknaden”. De administrativa kostnaderna är för låga för att kunna planera verksamheten på ett bra sätt, men för höga för kritikerna. Ledningens personliga moral ställs i relation till hela organisationens värde som hjälporganisation.

Kritiken gör organisationerna defensiva, det gör att de vågar göra fel i mindre utsträckning. Men det är just i modet att tänka annorlunda som det ideella har sin styrka. Jag kommer från en ungdomsorganisation, för oss är det viktigt att se misstag som lärdomar. Det sker mycket förskingring, men väldigt många fler låter bli att ta pengar de inte har rätt till. Det finns många projekt som misslyckas helt, men de som var med har lärt sig massor på vägen, de fick se att det går att prova, misslyckas och börja om. Om vi bara ska undvika att göra fel lär vi oss aldrig att göra rätt.

Med den viktigaste frågan vi måste ställa oss är varför vi har lättare för att döma de som försöker göra rätt än de som vi vet gör fel. Varför är det organisationerna som vill minska lidandet som ska vara rädda för kritiken medan de som tillverkar vapen, cigaretter, pyramidspel och våldsleksaker bara orsakar axelryckningar och trötta uppropslistor? Varför vill vi jaga de som vill göra något bra, men skiter i dem som inte bryr sig? Hur kan man vara stolt över svensk vapenindustri, men kritisk mot folkrörelserna som t.ex. arbetarrörelsen för att de inte gör tillräckligt?

Den ideella sektorn måste sluta bygga skyddsrum mot kritiken, de måste bygga luftvärnskanoner av argument för att själva sätta dagordningen. Vi måste fortsätta att våga göra fel, att tänka i nya banor, att arbeta i nya former. En annan värld är möjlig, men bara om vi tror på den och låter den få jordmån att växa. I ett trångt växthus finns inga friska frukter.

Hur ska Sverige bli vinnare i globaliseringen

Det var frågan på ett möte om välfärdsfrågorna i globaliseringen. Jag gick dit med en obehaglig känsla i magen. Jag kunde inte riktigt sätta fingret på vad det var som var fel med frågan. Naturligtvis behöver Sverige ha strategier för att navigera i ekonomins förändringar. Naturligtvis behöver vi diskutera det som händer runtomkring oss för att se om vi behöver anpassa oss på något sätt. Men är det vad frågan handlar om?
Vem är det vi ska vinna över? Och finns det en risk att Turkmenistan, Somalia, Lesotho, Nepal eller elfenbenskusten plötsligt går om oss? Plötsligt blir det där man lanserar Iphone 4 och vi får nöja oss med Motorolas lagerutförsäljningar? Kanske behöver vi slåss om de översta platserna. Men förlorarna har vi redan klart för oss. Åt de som har skall vara givet.
Och vad är det vi ska vinna? Kan tillväxten bara fortsätta? Ska vi mäta framgång för ett samhälle i hur mycket vi konsumerar? När det kommer till mat blir ju internationell konkurrens ofta komplicerat. Svenska bönder blir utkonkurrerade av de med lägre lönelägen och frikostigare djurhållningsregler. Och vi blir överrösta med varor så billiga att producentens andel logiskt sett måste försvunnit. Kaffe, oliver, apelsiner och kakao är inte längre lyxvaror i små förpackningar utan billig vardagsmat i storpack. I grilltider gläds vi över hur stora fina köttbitar vi kan få lägga på nyinköpta utekök av rostfritt stål.
Vi kan nog tryggt utropa oss som segrare redan nu. Vi slipper konkurrera på lågprismarknaderna med våra stora exportvaror. Men i det långa loppet är nog förlorarna flera än segrarna. Vi äter massproducerade tillsatsalternativ därför att vi tycker råvarorna blivit för dyra, samtidigt som vi köper studsmattor för 4000 kr och renoverar badrummet var sjätte år för 100 000kr för att färgerna inte kändes pigga längre.
Tomaterna som vi har odlat på innegården där vi bor börjar bli mogna. Vi kommer att få massor med fina tomater, och vi har redan fryst ner en liter murbruksbaljsodlad persilja. Det känns som att vi vunnit lite, men inte över någon annan. Det är ett tankesätt som skulle göra samhället bättre tror jag.

Grundläggande filosofiska funderingar.

Jag började fundera, först handlade det om att de som vill privatisera, liberalisera och avreglera använder smygtaktik, man säger att man vill ha bort turreglerna för småföretagens skull men mänden resurser visar att det nog är storföretagen som intresserar sig för frågan mest. Man menar att vi måste öppna för konkurrens i sjukvården för att förbättra kvaliteten, att man kan tjäna enorma pengar och att det inte finns någon återvändo om man väl tagit besluten kan man tala tyst om.

Sen började vi prata om hur man startade WTO med tanken att länder som handlar med varandra inte startar krig mot varandra, men att avtalen formulerats så att rika länders företag kan utnyttja fattiga länder och det skulle krävas enorma krafter för att förändra en organisation där varje land bara har en röst.

Sen började jag fundera på hur många det egentligen är som ser arbete som en rättighet och inte som en förmån man kan få. För en rättighet måste ju tillgodoses, en förmån kan man bara hoppas på.

En gång i tiden levde vi i samhällen där vi tillsammans kämpade för överlevnaden, genom att jaga och samla föda. Så småningom började en arbetsdelning där någon jagade och någon byggde hus och någon tar hand om barn. Sen började man att odla mat vilket gjorde att fler kunde få större del av näringsbehovet tillgodosett av eget arbete. I takt med att arbetsdelningen ökade fick bönderna producera mat åt allt fler, allt fler jobb saknade också något att byta till sig i byteshandel. Därför krävdes en monetär ekonomi. Lönearbetet kommer som ett brev på posten efter en sådan förändring och den egna försörjningen hamnar i någon annans händer. Denne andre kan om han eller hon önskar avsluta försörjningen.

Mycket få i industrialiserade länder står utanför lönearbetet, jag har sett en siffra på två procent, om den stämmer eller inte spelar mindre roll. De som står utanför lönearbetet idag är dels de som har tillräckligt mycket pengar för att slippa arbeta och de som själva producerar varor och tjänster som man kan få sålt. Extremt få lever utanför den monetära ekonomin. Visst kan man odla sin mat själv men vill man ha en radio eller en dagstidning får man oftast ha pengar att erbjuda i utbyte.

Alltså är 98 procent av befolkningen beroende av någon annans beslut om försörjningen. Det finns de som tycker att det beslutet skall fattas demokratiskt. Det kräver att ägandet inte ligger hon den enskilde utan hos folket, alltså statligt ägande eller arbetarägt. Sen finns det betydligt fler som tycker att beslutet inte skall fattas demokratiskt men att de som beslutar ska ha tydliga riktlinjer för hur de får gå tillväga och vad de får göra. Tillslut finns det de som tycker att demokrati inte skall ha med beslutet att göra alls. Man kan också se det som att både statliga företag med demokratisk beslutordning och privata företag med tydliga regler skall finnas.

Vad menar vi då med att alla skall ha rätt till arbete? Menar vi att vi vill förstatliga företagen? Kan vi tolka deklarationen om de mänskliga rättigheterna som ett krav på ländernas regeringar att konfiskera privat egendom och förstatliga den? Eller menar vi att de företag som finns skall tvingas anställa de som bor i närheten? Kanske kan man mena att statliga företag skall anställa alla som inte får jobb i privata företag. Eller kan det vara så illa att vi inte menar någonting med rätt till arbete. Att det bara är en fin formulering som inte har någon verklighetsförankring alls.

En gång i tiden ville man sluta prata om arbetsgivare och arbetstagare. Man ville istället säga arbetsköpare och arbetare. Om man kikar i svensk media är det inte många som anammat detta koncept. Vi ser det istället gärna som en gåva, som vi får om vi i bästa darwin-anda anpassar oss efter arbetsgivarens önskemål.

Det talas om att världen kommer att delas upp så att vissa delar av världen producerar varor och andra delar producerar kunskap och idéer. Problemet blir ju bara att om man som atomforskare råkar begå misstaget att föda sig en son eller dotter som inte har samma läsambitioner som man själv får man antingen ge upp sitt arbete och tillsammans med barnen flytta till produktionsländerna, eller skicka iväg dem själva. Visst kommer det alltid att finnas arbeten som inte kan utföras på distans. Saker måste monteras på plats, man kan inte helt automatisera all produktion etc. så någon enstaka kan få lyxen att få arbeta i hemlandet med kroppsarbete. För flertalet blir det nog flexibilitet i form av förflyttning som gäller ifall framtidsvisionen faller in.

Finns det något sätt att göra beslutet om försörjning demokratiskt och fortfarande bevara initiativkraft och utveckling? Kanske är lösningen på den frågan det vi väntar på för att kunna ta ett hästkliv i evolutionen.

Ni kan tvinga mig att skjuta, men aldrig att träffa

när min morfar gjorde militärtjänst var det inte som det är idag, att bara ett fåtal blev utvalda till detta äventyr. Man skulle ha bra anledning att slippa. Och vapenfri tjänst var inte ett självklart alternativ. Det var därför det väger så tungt att han på skjutbanan riktade vapnet snett uppåt och skjöt av de skott han förväntades skjuta. När de krävde att han skulle sikta sa han, ni kan tvinga mig att skjuta, men aldrig att träffa. Mannen borde fått medalj! Han fick vapenfri tjänst efter ett tag och arbetade flera år för röda korset. Det finns saker att vara stolt över i de flesta släkter. Hans humanistiska arv är det jag vill förvalta

och jag gör vad jag kan. Jag gick med i röda korset när jag var tio, då handlade det mest om att vara med på barngruppsträffar där första hjälpen var ett återkommande inslag. Jag övade första förband, ringförband och lägga arm i mitella med mamma och pappa och jag kom hem och skrämde dem när vi hade gjort sår sminkning. Sedan åkte jag på barnläger ioch utvecklade en passion för sång runt lägereld. Sedan var det mest styrelsearbete som blev det jag la min tid på. Men jag åkte tre åkger till auswitz med olika grupper och jag höll fem sommarläger som gett enormt mycket.

Vi bad socialtjänsten i ett par olika kommuner att välja ut barn som deltagare, vilket ledde till att vi fick ungar som verkligen behövde få komma iväg en vecka. Men som var ordentligt krävande också. Givetvis enormt roligt men efter bara en vecka var man så trött att man behövde två veckor för att komma tillbaka till verkligheten. Det är särsklit några av ungarna som etsat sig fast i minnet, dels de som hade det särsklilt jobbigt och som man därför kännde särskilt för. Vi hade en kille som var med i tre å i streck. En helt underbar unge fast som allt som ofta omnämndes som ungjävel istället, fast tyst. Han hade energi nog för ett triathlonlag ioch han hittade på bus med en fantasiförmåga som imponerar. Tyvärr hade inte hans mor lika mycket energi och slog honom när jag gick upp i varv. Jag hoppas och tror att han har vänt energin till något positivt men jag har en känsla av att det kan ha blivit ett knippe negativ energi av honom också.

Där fanns också en flicka som hade tydliga tendenser till ätstörningar, något som faktyiskt var ganska vanligt. Och då skall man veta att de äldsta vi hade var tolv år. Hon var elva. En så fantastiskt stark tjej, men som hade en mamma som tog ut sin svaghet på dottern. Båda föräldrarna hade drogmissbruk. De som säger att barndomen är sorgfri får sluta lyssna på gullan bornemark och lära om.

Och så fanns det situationer där man fick en verklighet framför ögonen som man inte trodde man skulle uppleva. Vi hade en kille som var stökig, bråkig och allmänt oregerlig. Vi tyckte inte att han lyssnade alls på det vi sa. En av ledarna blev arg och skrek men hör du inte vad jag säger. Han tittade upp och skakade lite på huvudet. Hon såg då att han hade hörapparat på båda öronen. Pojkens syster berättade sedan att han hade suttit i iransk isoleringscell i åtta månader och blivit i stort sätt döv av förhållandena och behandlingen där. Försåelsen för att han var stökig blev ju lite större med den informationen. Vi hade alla känslan av att vi ville ringa glassbilen och säga åt honom att gå loss.

Det finns många handlingar som förtjänar hedersomnämnande, de flesta av de sker i det tysta, det där som vi kanske nämner i en bisats och säger att det skulle väl alla ha gjort om man var i den situationen. En sådan är en bekant för länge sedan som berusad sätter sig i en taxi på väg ut till kortedala i göteborg. Chauffören börjar prata illa om invandrare och min bekant tar till orda och säger åt honom att stanna. Han går sedan ca 2 timmar istället för att åka taxi med en rasist. Det kommer inte belönas med stora ord eller gåvor. Men för honom var det tillfället då han sa ifrån

När hjärtat talar genom chokladbitar

Min morfar var målare, jobbade på Volvo och var det som man kan mena som ”riktig arbetare”. Mormor tog olika arbeten på hösten och sa upp sig när våren gick över i sommar. Det finns mycket att säga om min morfar och ganska mycket av det är föga smickrade. Han var typisk periodare av arbetarstuk, fredag och lördag drack han brännvin tills han var en plåga för familjen då skulle han gå ifrån kärring och ungar och lägga sig framför spårvagnen. På morgonen var han bakfull och ångerfull. han hade ett heltidsarbete på Volvo där han stod på dagarna, sedan gick han några kvällar i veckan och sålde korv i en korvkiosk och vissa dagar gick han direkt till sitt tredje jobb och delade ut morgontidningar. Mormor broderade tavlor, i mängder så att vi nu efter deras bortgång har fått göra oss av med en hel del, det finns helt enkelt inte väggutrymme att ta hand om alla. De gjorde det till en vana att köpa hus som de målade om och tapetserade om och sedan sålde med några tusen i mellanskillnad. Det är svårt att påstå att det var hantverkarinsatser med betoning på kvalitet och yrkesstolthet. Och de tog med sig allt av det lösa i husen som man inte direkt kunde kräva att ha med vid köp. De hade bland annat ett upplag av trådbackar som hade funnits i garderoberna i husen. Att ta allt man kunde få var också något man skulle göra enligt min morfar. Mediciner som skrevs ut skulle tas ut till allt vad receptet tillät, även om det inte skulle användas. Och det skulle stjälas på arbetsplatser mest för sakens skull. Min mamma som sommarjobbade med att packa bananer förväntades ta med sig bananer hem. Hon pratade med förmannen och betalade för bananerna som hon kom hem med och sa att hon smugit ner i väskan. Det är mycket med honom som man kan tycka är väldigt konstigt och märkligt.

Min mormor var väldigt nervös under många år, det mesta var otäckt och konstigt, sen gick hon allt mer in i senil demens och blev mindre och mindre delaktig i det som hände runt omkring henne. I min familj har vi ett uttryck som beskriver det som händer när man helt talar förbi varandra, som kommer från henne. Vi satt i soffan hos mina föräldrar och vi hade hällt upp kaffe. Mormor var lite irriterad och morfar försökte med att säga att du kan väl ta lite kaffe. Hon såg förnärmat på honom och sa förvånat ”men skall jag dricka kallt kaffe?” Kaffet var givetvis inte kallt. Hon var ofta arg och tjurig vilket leder till den andra anekdoten jag kommer att delge om henne. Vi firade en födelsedag hemma hon mormor och morfar och min morbrors familj med barn och barnbarn var med. Hon var tvärarg över alla dessa människor som var hemma hon henne och åt hennes kakor. För att lätta upp hennes humör försökte någon säga att men nu skall du väl inte vara arg, du har ju ditt första barnbarnsbarn här. Det är väl roligt. Jaha, och vad heter det då svarade hon surt. Klara! jaha, ja det var ju det fulaste namn man kunde tänka sig.

Men det fanns en orsak till hennes humör skulle det visa sig. Hon blev sjuk och blev intagen på sjukhus. Min mamma ringde och i det närmaste bad om ursäkt för att de behövde hantera en så svår och besvärlig patient. Men de förstod inte alls vad hon menade. Min mormor var på sjukhuset den mjukaste och trevligaste lilla senila tant man kan önska sig som vårdpersonal. Men de sa att när hon kom in till sjukhuset hade hennes blodsocker varit skyhögt i direkt skadliga doser.

Morfar älskade mormor, av hela sitt hjärta men han var dålig på att visa det under största delen av deras äktenskap. Det är plågande att se någon vandra ifrån en, fast personen sitter bredvid i soffan. Att behöva påminna om vem man är tio gånger om dagen och svara på samma tre-fyra frågor och försöka att låta bli att låta trött är inte lätt för någon. Men hon blev glad när hon fick chokladbitar. Och han älskade att se henne glad, och han ville be om ursäkt och göra bot för de tidigare åren. Så hon fick choklad bitar, och hon fick banan. Han hade inget annat sätt att göra henne glad. Så när vårdpersonalen sa att han inte fick ge henne sötsaker var det en rekommendation han inte kunde följa även om han ville. Vad gör man när choklad är det enda sätter att säga jag älskar dig mitt hjärta

när hon blev sämre fick hon tas in på ålderdomshem, vi ville att de skulle få ett rum tillsammans, men det var omöjligt eftersom man inte kan ha friska på en avdelning för dementa. Så han hade en soffa i hennes rum som han satt på. Han kom dit så tidigt som de tillät honom att komma och han satt där tills de sa att han måste gå hem. Säkert krävde han mer uppmärksamhet av vårdpersonalen än vad hon gjorde men hon var hans liv och han satt på sin soffa. När hon gick bort hade han fått ett eget rum i huset fast på en annan avdelning där låg han någon månad innan han också gick bort. När hon var borta var hans livssyfte också det.

Trots allt som finns att berätta om honom kan jag inte känna annat än djupaste respekt och kärlek. Han var en väderbiten man från en karg och kämpig värld. Han menade aldrig illa. Han ville väl.

Proletärkultur och arbetarromantik

lite torrt konstaterade en arbetskamrat på ett bygge att ”när man fått barn är kärlek något man gör” han menade att det är att köra till fotbollsträning och heja på sitt barns lag när det regnar. Det är att hålla om sin hustru när man äntligen får en stund framför tv:n. Att steka fiskpinnar och titta på byggare bob, som man fortsätter titta på när barnet i knät somnat och faktiskt märker att man skrattar till lite grand ibland.

Man träffar mycket konstiga människor på ett bygge. Jag valde att bli betongarbetare, och en ganska vanlig uppfattning är att det är betongarna som är de konstigaste på bygget. Men det finns märkliga snickare också. Och framförallt finns det överraskningar överallt på ett bygge. Dels saker som kan falla ner på en eller som på annat sätt kan skada dej. Men nästan alla bjuder på överraskande sidor. Väderbitna män från en karg och kämpig värld beskriver dan betrglund ett par byggjobbare eller kanske industriarbetare. Och beskrivningen passar ofta ganska bra in. Många har en hårdhet. Och många har en jargong som man kan tycka är stötande. Kärringen är det vanligaste sättet att titulera sin livskamrat. Man pratar lite då och då om blattar, negrer och bögjävlar och man vill gärna kommentera de kvinnor som haft oturen att ha vägen förbi bygget. Men det är sällan hela sanningen. Det finns kärlek i mängder och det finns en värme som man saknar när man lämnar byggena

en sådan överraskande situation var när kanske sju män satt vid sitt fikabord och pratade om kärringen och ungarna, att man får ta några kronor till snus, sen får man lämna över resten till henne och man ser inte röken den lön man sliter ihop. Och ungarna är ju mest till besvär. Inget ovanligt att höra och det mesta är överdrifter även om det givetvis finns ett mått av sanning i det. Plötligt säger en man att ”ni kan säga vad ni vill men mina barn är iallafall det finaste som hänt mig”. Det blir knäpptyst, sedan kommer medhåll, ett efter ett. Sedan följer ett samtal när de pratar stolt och varmt om sina barn och de fina stunderna.

En annan är när en Morgan, som verkade tycka att kroppsljud är det roligaste som finns och som väldigt många skulle uppfatta som burdus och skränig, kommer in och sätter sig bredvid sin kamrat som han jobbat med i många år. Kompisen sitter med huvudet i händerna och suckar djupt. Morgan slänger ut ett ”hur fan är det i dag” då medan han packar upp en tidning och sin matlåda ur väskan. Kompisen dröjer lite och säger ja, det är mycket nu. Morgan lägger sin hand på kompisens axel, låter den ligga där en stund, kramar till med handen och sedan återgår han till att bläddra i sin tidning. Kompisen får förnyad styrka och går och tar på sig stövlarna innan han kommer tillbaka och avslutar kaffet. Handen betydde så enormt mycket. Det kunde varit ett långt samtal om hur det är, men det ligger sällan för den här typen av gubbar att ”tala ut”. Handen betydde allt som man kunde ha sagt under ett sådant samtal, jag förstår att du har det svårt, jag finns här för dig.

brandtal

Det sitter en kvinna vid ett köksbord. På bordet ligger en ren duk, en av de finaste hon har. Hon har ställt fram två koppar och på fatet har hon lagt en bit mörk choklad, så har hon sett på restaurang att man skall göra. Hon har städat hela dagen fastän lägenheten var nästintill dammfri redan när hon började. På bordet finns också en Tosca tårta, hon misslyckades tre gånger innan hon fick det rätt. Det har börjat bli allt oftare hor gör så här. Hon vet att hon kommer att vara ledsen i kväll, men nu gör det inget. Att planera pyssla och baka är så roligt. Hon sjunger för sig själv när hon dammar av samma bok för tredje gången. Hon ställer kopparna i diskhon och lägger tillbaka duken i linne skåpet. Naturligtvis skulle ingen komma. Ingen skulle äta av tårtan hon bakat. Ingen skulle förklara allt hon sett på tv men som hon inte förstått för att det inte varit textat till svenska. Ingen skulle säga att hon var vacker in klänningen. Hon är ensam.

Ibland kan det räcka med ett leende eller en kort pratstund för att förändra en människas liv och tillvaro. Inom röda Korset ges du möjlighet att göra det där lilla som betyder så mycket. Delta som ledare på ett barnläger och jag lovar att du blir tio centimeter längre när du ser barnens ögon och vet att du har gett dom något att berätta när de kommer tillbaka till skolan och de andra berättar om solsemestrar

Sug ut livets märg varje dag då att du inte plötsligt en dag inser att du aldrig levt, orden är inte mina med dom är sanna.

Inom röda korset kan du göra nästan vad som helst. men du gör det för att du tror att man kan förändra världen, för att du vet att alla människor är värda lika mycket. För att du en Dag skall kunna säga att du var en av dom som var med och gjorde världen lite bättre.

Du är alltid välkommen som en av oss
Vi kan förändra. Vi ska förändra

I cry out for thy power

In your name, whatever it may be, or what ever form you might take, i ask of you:

Let you face shine upon the African farmers who pay the cost of western consumerism and European imperialism. Walk by them and give them the support we fail to summon

Let you healing light guide those who will die in diseases we know how to cure but choose not to. Carry them when we choose money over dignity and compassion

Hold your hand over the freedom fighters of the world, who dwell in forests and mountains and sing songs of the day when the flowers and the soil belongs to everyone. Let their aim be true and their hearts never grow bitter

Be the last hope of the imprisoned in unjust wars and for the parents and friends to those who felt the consequence of the American way. Let them know that no power can last forever and that judgement will come.

Explain the new world to those who live in Diaspora, who was forced to leave everything that was loved and good and are now seen as the other and a stranger. Give them the smell and taste of the fruit and bread of the old country when the new lacks the will to share their passion.

And let your kingdom come and your spirit be present for all who struggle with loneliness, for those who live their last days away from home and the beloved, for the new slaves of the colonialism we call multinational trade, for the victims of violent patriarchal dominance, for the children that starve and the weakened millions of the countries we in the west have chosen to keep in poverty and dependence.

Hear my prayer, hear my call, listen to their voices, and know that we need you. You are the lord, and we know that you are the divine power within us, you are the good and the brave in all of us, a prayer to you is a call to us, we will not wait for a divine power to aid us because we are the divine power and we are the almighty. God is just another word for our own power to change the world and destroy the evil forces that we create. And I truly believe in god.

Höstfunderingar på ett intercitytåg.

Löven börjar bli gula, soltimmarna blir färre och temperaturen sjunker. Det är nog ett faktum att sommaren har övergått i höst. Åkrar och fält är fulla av vita Mars-Mallowsliknande ensilage. Jorden har gett det mesta den tänker ge för i år. Dofter av skog och svamp gör ett välkommet återtåg. Soppa känns som ett lockande alternativ varje gång jag är hungrig. Nu är skafferierna fulla. Det är nu vi ska koka, steka, stuva, hacka och riva årets skörd av morötter, potatis, palsternackor, vitkål, gul lök och rödbetor

Omslagen till Allers och hemmets veckotidning ser förvånansvärt tilltalande ut med paj och bröd och handarbeten att pyssla med på mörka höstkvällar. Inte fan kommer jag att börja sticka eller knyta makramé. Men det ser trevligt ut.

Man får hoppas att yamshusen också är fulla och skapar stolthet och trygghet för de afrikanska jordbrukarna. Att durra, bönor, ris, majs och matoke också har haft tillräckligt bra år för att ge bra skörd. Man får hoppas att de, som tvingades av kolonialmakterna att sluta med matproduktion för eget bruk och istället odla oätliga exportvaror, har fått återgå till att bygga upp det egna samhället istället för att bygga upp Europa. Man får hoppas att de som litade på utländska råd om hur produktionen skulle effektiviseras och läggas om men som smärtsamt insåg att råden bara var lämpliga i europeiskt klimat nu vågar lita på att det är de själva som är experter. Kanske, men bara kanske vågar man också hoppas på att veckotidningarnas recept snart innehåller även afrikanska eller andra råvaror som vi som etniskt svenska knappt hört talas om. Detta förutsätter givetvis att man slutar utestänga halva världen genom sjöfartstariffer, tullar och egna subventioner.

Jag sitter just nu på ett tåg från Stockholm till Malmö. Kanske är det därför mina tankar kretsar kring jordens gåvor och de kvinnor och män som ägnar sina liv åt att framställa och utvinna dem. Kanske kan denna resa vara ett enkelt tips till dem som fattar besluten i jordbruksfrågor. Flera beslut som fattats de senaste åren har bevisat att denna resa ut i landet inte gjorts. Ett av dessa är ligghallarna. Man har bestämt från myndigheternas sida att alla som har djur som går ute skall ha ligghallar med betonggolv. Säkert med djurens bästa i åtanke, för vem vill ligga på kall mark? Dock är det ju så att väldigt få Highland Cattle kossor och islandshästar hanterar en betongblandare.

Beslutet har lett till att många fått lägga om planerna och ha andra djur, för man lägger inte så pass mycket pengar på ett hus till djur som vill vara, äta och sova i skogen. För de som byggt huset har detta lett till nya problem. Kossor går, förvånande nog hellre i gräs än på betong. Men eftersom det är på betongplattan som maten delas ut istället för som tidigare på lite olika platser så trampas jorden runt plattan sönder och korna kan skada sig. Ofantligt genomtänkt. Ett annat exempel är slakterierna, vi har länge hört om långa transporter till slakt och Sverige har drivit frågan i EU. Nu lägger flera slakterier ner på grund av regler och kostnader i sverige. Gotlänningar är hänvisade till Kristianstad, vilket knappast kan vara bättre än att underlätta för slakt på Gotland

Den artikelserie som var med i aftonbladet för ett par veckor sedan dyker också upp i huvudet. Två journalister som i bästa Janne Josefsson anda, fast helt utan hans kompetens, ägnar tre heluppslagsartiklar åt att ”avslöja KRAVbluffen”. Jag skulle hävda att dessa två är personligt ansvariga för att utvecklingen mot ett renare jordbruk och en bättre djurhållning nu riskerar att sakta ner. Jag hoppas att ni två känner när ni ser övermedicinering och miljöförstörning att ni har del i den. För visst skall KRAV kritiseras, ligg på dem med blåslampa, ifrågasätt varje kvitto och varje beslut. Men att avfärda en hel rörelse för att ni köpt tio påsar grönsaker är att göra en kalkon av hönsfotspår och är helt förkastligt.
KRAV och andra märkningar handlar om principer. Rättvisemärkt kaffe är inte nödvändigtvis godare än annat kaffe, för det är samma råvara framställd på ett annat sätt. Att en icke KRAV gurka inte innehåller gift är väl knappast ett bevis för att KRAV är en bluff. Det handlar om att ta steg mot ett bättre samhälle, att minska orättvisorna i världen och att medvetandegöra konsumenter om vad man kan göra om man vill förändra. Du kommer nog inte att uppleva drastiska skillnader i ditt liv om du börjar köpa KRAV, men kanske gör det skillnad för naturen och bonden. Man måste tvinga sig att se lite längre.

Vi som arbetat med etisk och rättvis handel har fått kämpa emot misstänksamhet om fusk och mot, framförallt gubbar som ägnar tid som vi kunde ha nyttjat bättre till att berätta för oss att ICA kassörskor klistrar på krav och rättvisemärkt-etiketter på lagret innan varorna kommer ut i affären. Att vi blivit lurade. Inga förklaringar eller hänvisningar till generalagenter eller producenter hjälper, de har varit fasta i sin övertygelse. Vi har också kämpat emot företagen som inte gjort särskilt mycket reklam för sina miljö- eller etiskt märkta produkter. Det har till och med ibland varit svårt att få komma in i butikerna och gratis göra reklam för butikens egna rättvisemärkta kaffe, en insats som dessutom görs frivilligt och obetalt.

Denna enorma skepsis finns inte på samma sätt i andra länder. Vi är bland de sämre på etisk handel. Ni två journalister har ökat på den skepsisen utan att bidra med några väsentliga fakta. Tack för det.

Nej världen är konstig. Tågresan närmar sig sitt slut. Jag kommer att njuta mycket av de svenska och importerade grönsakerna i höst och vinter för jag har flyttat ihop med en vegetarian och vi gillar båda att laga mat. Vi kommer att fortsätta kämpa för en bättre, renare och mera rättvis värld trots artiklarna. Vi kommer att tända ljus och njuta av höstvädrets krafter. Jag hoppas att världens jordbrukare kommer att kunna vara stolta när skörden är gjord och få välförtjänt vila tillsammans med boskap och natur. Berg är till för att flyttas

Inte kattleksaker för alla

Idag kom det tredje främlingsfientliga, högerpopulistiska utskicket. Jag har flyttat till skåne blivit sambo och skaffat två små katter. Utskicken upprör mig men är till glädje för katterna. Vi har nämligen rivit sönder utskicken från skånepartiet, Sverigedemokraterna och någon ny bokstavskombination som jag inte sett tidigare, men det var inget nytt i budskapet. Av bitaqrna har vi gjort små bollar som katterna jagar och leker med. Jag kan ändå inte känna mig tacksam för att jag fått dem. Vi hade ju kunnat använda annat papper. Jag tänker också på de som inte har katt, som får dessa utskick och inte har samma praktiska användning för dem.

Men det är intressant att se hur dessa papper har ändrats med tiden. Tidigare var det mest tal om hur mycket det kostar med invandring. Jag minns ett papper från Sverigedemokraterna som för några år sedan ”avslöjade” hur mycket bidrag varje invandrarfamilj får i socialbidrag. Det var ganska enkelt att räkna ut att det bara var dumheter. Man hade räknat ihop alla de grunder för bidrag som finns i socialtjänstens regi, uträkningen stämde om alla i familjen fick bidrag för glasögon och om de behövde en handikappsanpassad lägenhet med mera. Idag ser man inte de uträkningarna längre. Idag handlar det om trygghet och tradition.

Det handlar också om islam. Tydligen är det lättare att prata om idag, vi fick höra i veckan att man i en dansk studie frågat folk om de tror att islam kan kombineras med demokrati. Det var ganska många som svarade nej. Kanske beror det på hur frågan ställs. Skulle man fråga hur folk tror att Amish eller mormoner ser på mänskliga rättigheter skulle nog de flesta säga att de inte vet. När det gäller islam tror vi att vi vet hur det ligger till. För vi har ju hört om slöjtvång, hedersmord, kvinnoförtryck och önskan om världsherravälde.

Hur mycket de högerpopulistiska partierna än skulle vilja att människor marscherade i raka led och undvek eget tänkande är verkligheten ofta en annan. Så är det inom islam, det finns enorma mängder variationer och synsätt.

Framförallt kan vi väl slå fast följande, människor generellt är inte dumma. Det finns grenar inom islam som inte arbetar för demokrati, men för de allra flesta är religionen något man lutar sig emot när livet inte går som man har tänkt sig, eller som något som ger styrka och glädje i vardagen. Precis som i alla andra religioner. Och att utmåla alla muslimska kvinnor som offer gagnar knappast dem utan snarare hindrar och försvagar man dem man påstår sig vilja stödja.

Vi måste visa för främlingsfientliga krafter att vi inte är lättlurade, att nya formuleringar av samma skit inte biter på oss. Vi måste också visa för media att vi inte är intresserade av förenklade bilder och stereotyper.

Utan tvivel är man inte klok. Vi måste våga se oss själva i andra och andra i oss själva. Tillit är något man måste öva på.

Är han betongare?

Vi stod på ett bygge, vid en väggform, vi armerade och pratade om olika saker. Han jag jobbade med pratade om att man är bra på olika saker i olika sammanhang. Att man kan känna sig trygg med sig själv i ett läge, och bli osäker i ett annat fastän man gör samma sak. Jag frågade om han visste vem Pierre Bourdieu var

Nej han har jag nog inte jobbat med, är han betongare?

Han log, det var ett bra sätt att sätta mig på plats lite grand, kom inte här och namedroppa sociologer. Men han har också helt rätt. Bourdieu var inte betongarbetare, han jobbade inte heller på varven i Göteborg. Men det är dom som borde veta vad det var han tänkte. Vad jag ville komma till med frågan var att berätta om hans tankar om habitus, om hur vi har olika former av kapital, socialt, kulturellt etc och att det är precis det som min arbetskamrat menade. Att man har olika ”kapital” till förfogande i olika situationer. Och det är också så man förstår vad klass egentligen handlar om. byggjobbare generellt tjänar ganska bra, det skulle placera dem ekonomiskt i medelklass. Men den genomsnittlige byggjobbaren hörs väldigt sällan i den politiska debatten. Mycket få böcker skrivs av byggjobbare med mera. kanske beror det just på att man saknar det kapital som krävs. Vi håller på att stänga ute invandrarna från vår traditionella svenska gemenskap just i det att om du inte vet vem karl Bertil Jonsson, Olof Palme, Tage Danielsson och Astrid lindgren är kan du heller inte delta fullt ut i debatten och i gemenskapen. Detta är inget medvetet, eller ondskefullt, det bara är så det funkar. Vill du delta i en intellektuell diskussion måste du känna till vissa begrepp, kunna vissa liknelser, förstå vad som menas med skämten och jargongen. Det kan inte förklaras på ett enkelt sätt, du måste liksom växa in i det. Till viss del är bibliska referenser ett sånt exempel, om du förstår vad som menas med att någon är en Judas, att någon säger som Sodom och Gomorra, eller att köttet också är hö, då kan du delta i vissa sammanhang och du skulle anses som beläst eller intellektuell och du skulle få vara med och diskutera andra saker. Men visar du att du inte känner till samma referenser, inte kan deras koder, då kommer ganska snart den dräpande kommentaren, ”jag har alltid beundrat folk som kan jobba med händerna”. Du är därför inte en i gruppen, du är en trevlig anekdot att berätta om för andra.

Allt detta ville jag berätta för min arbetskamrat. För det är ju skitspännande, det är ju de som jobbar på bygget som ska ha koll. Som skall ha det intellektuella övertaget. men jag tror inte att han kommer att läsa något som Bourdieu skrivit. Eller för den delen något som är utgivet av studentlitteratur. Han är intellektuell, han tänker, processar det han ser, finner logik, hittar system och söker svar. Men inte hos akademin, inte hos de som faktiskt funderar på samma sak och har resurserna att ta reda på hur det kan vara. Han söker svaren i dagstidningar. I samtal med folk som inte delar hans passion. Och han blir frustrerad. Och vad är poängen med vår akademiska kunskap om den inte är tillgänglig för betongarbetaren som verkligen behöver den?