Min morfar var målare, jobbade på Volvo och var det som man kan mena som ”riktig arbetare”. Mormor tog olika arbeten på hösten och sa upp sig när våren gick över i sommar. Det finns mycket att säga om min morfar och ganska mycket av det är föga smickrade. Han var typisk periodare av arbetarstuk, fredag och lördag drack han brännvin tills han var en plåga för familjen då skulle han gå ifrån kärring och ungar och lägga sig framför spårvagnen. På morgonen var han bakfull och ångerfull. han hade ett heltidsarbete på Volvo där han stod på dagarna, sedan gick han några kvällar i veckan och sålde korv i en korvkiosk och vissa dagar gick han direkt till sitt tredje jobb och delade ut morgontidningar. Mormor broderade tavlor, i mängder så att vi nu efter deras bortgång har fått göra oss av med en hel del, det finns helt enkelt inte väggutrymme att ta hand om alla. De gjorde det till en vana att köpa hus som de målade om och tapetserade om och sedan sålde med några tusen i mellanskillnad. Det är svårt att påstå att det var hantverkarinsatser med betoning på kvalitet och yrkesstolthet. Och de tog med sig allt av det lösa i husen som man inte direkt kunde kräva att ha med vid köp. De hade bland annat ett upplag av trådbackar som hade funnits i garderoberna i husen. Att ta allt man kunde få var också något man skulle göra enligt min morfar. Mediciner som skrevs ut skulle tas ut till allt vad receptet tillät, även om det inte skulle användas. Och det skulle stjälas på arbetsplatser mest för sakens skull. Min mamma som sommarjobbade med att packa bananer förväntades ta med sig bananer hem. Hon pratade med förmannen och betalade för bananerna som hon kom hem med och sa att hon smugit ner i väskan. Det är mycket med honom som man kan tycka är väldigt konstigt och märkligt.
Min mormor var väldigt nervös under många år, det mesta var otäckt och konstigt, sen gick hon allt mer in i senil demens och blev mindre och mindre delaktig i det som hände runt omkring henne. I min familj har vi ett uttryck som beskriver det som händer när man helt talar förbi varandra, som kommer från henne. Vi satt i soffan hos mina föräldrar och vi hade hällt upp kaffe. Mormor var lite irriterad och morfar försökte med att säga att du kan väl ta lite kaffe. Hon såg förnärmat på honom och sa förvånat ”men skall jag dricka kallt kaffe?” Kaffet var givetvis inte kallt. Hon var ofta arg och tjurig vilket leder till den andra anekdoten jag kommer att delge om henne. Vi firade en födelsedag hemma hon mormor och morfar och min morbrors familj med barn och barnbarn var med. Hon var tvärarg över alla dessa människor som var hemma hon henne och åt hennes kakor. För att lätta upp hennes humör försökte någon säga att men nu skall du väl inte vara arg, du har ju ditt första barnbarnsbarn här. Det är väl roligt. Jaha, och vad heter det då svarade hon surt. Klara! jaha, ja det var ju det fulaste namn man kunde tänka sig.
Men det fanns en orsak till hennes humör skulle det visa sig. Hon blev sjuk och blev intagen på sjukhus. Min mamma ringde och i det närmaste bad om ursäkt för att de behövde hantera en så svår och besvärlig patient. Men de förstod inte alls vad hon menade. Min mormor var på sjukhuset den mjukaste och trevligaste lilla senila tant man kan önska sig som vårdpersonal. Men de sa att när hon kom in till sjukhuset hade hennes blodsocker varit skyhögt i direkt skadliga doser.
Morfar älskade mormor, av hela sitt hjärta men han var dålig på att visa det under största delen av deras äktenskap. Det är plågande att se någon vandra ifrån en, fast personen sitter bredvid i soffan. Att behöva påminna om vem man är tio gånger om dagen och svara på samma tre-fyra frågor och försöka att låta bli att låta trött är inte lätt för någon. Men hon blev glad när hon fick chokladbitar. Och han älskade att se henne glad, och han ville be om ursäkt och göra bot för de tidigare åren. Så hon fick choklad bitar, och hon fick banan. Han hade inget annat sätt att göra henne glad. Så när vårdpersonalen sa att han inte fick ge henne sötsaker var det en rekommendation han inte kunde följa även om han ville. Vad gör man när choklad är det enda sätter att säga jag älskar dig mitt hjärta
när hon blev sämre fick hon tas in på ålderdomshem, vi ville att de skulle få ett rum tillsammans, men det var omöjligt eftersom man inte kan ha friska på en avdelning för dementa. Så han hade en soffa i hennes rum som han satt på. Han kom dit så tidigt som de tillät honom att komma och han satt där tills de sa att han måste gå hem. Säkert krävde han mer uppmärksamhet av vårdpersonalen än vad hon gjorde men hon var hans liv och han satt på sin soffa. När hon gick bort hade han fått ett eget rum i huset fast på en annan avdelning där låg han någon månad innan han också gick bort. När hon var borta var hans livssyfte också det.
Trots allt som finns att berätta om honom kan jag inte känna annat än djupaste respekt och kärlek. Han var en väderbiten man från en karg och kämpig värld. Han menade aldrig illa. Han ville väl.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar