Ni kan tvinga mig att skjuta, men aldrig att träffa

när min morfar gjorde militärtjänst var det inte som det är idag, att bara ett fåtal blev utvalda till detta äventyr. Man skulle ha bra anledning att slippa. Och vapenfri tjänst var inte ett självklart alternativ. Det var därför det väger så tungt att han på skjutbanan riktade vapnet snett uppåt och skjöt av de skott han förväntades skjuta. När de krävde att han skulle sikta sa han, ni kan tvinga mig att skjuta, men aldrig att träffa. Mannen borde fått medalj! Han fick vapenfri tjänst efter ett tag och arbetade flera år för röda korset. Det finns saker att vara stolt över i de flesta släkter. Hans humanistiska arv är det jag vill förvalta

och jag gör vad jag kan. Jag gick med i röda korset när jag var tio, då handlade det mest om att vara med på barngruppsträffar där första hjälpen var ett återkommande inslag. Jag övade första förband, ringförband och lägga arm i mitella med mamma och pappa och jag kom hem och skrämde dem när vi hade gjort sår sminkning. Sedan åkte jag på barnläger ioch utvecklade en passion för sång runt lägereld. Sedan var det mest styrelsearbete som blev det jag la min tid på. Men jag åkte tre åkger till auswitz med olika grupper och jag höll fem sommarläger som gett enormt mycket.

Vi bad socialtjänsten i ett par olika kommuner att välja ut barn som deltagare, vilket ledde till att vi fick ungar som verkligen behövde få komma iväg en vecka. Men som var ordentligt krävande också. Givetvis enormt roligt men efter bara en vecka var man så trött att man behövde två veckor för att komma tillbaka till verkligheten. Det är särsklit några av ungarna som etsat sig fast i minnet, dels de som hade det särsklilt jobbigt och som man därför kännde särskilt för. Vi hade en kille som var med i tre å i streck. En helt underbar unge fast som allt som ofta omnämndes som ungjävel istället, fast tyst. Han hade energi nog för ett triathlonlag ioch han hittade på bus med en fantasiförmåga som imponerar. Tyvärr hade inte hans mor lika mycket energi och slog honom när jag gick upp i varv. Jag hoppas och tror att han har vänt energin till något positivt men jag har en känsla av att det kan ha blivit ett knippe negativ energi av honom också.

Där fanns också en flicka som hade tydliga tendenser till ätstörningar, något som faktyiskt var ganska vanligt. Och då skall man veta att de äldsta vi hade var tolv år. Hon var elva. En så fantastiskt stark tjej, men som hade en mamma som tog ut sin svaghet på dottern. Båda föräldrarna hade drogmissbruk. De som säger att barndomen är sorgfri får sluta lyssna på gullan bornemark och lära om.

Och så fanns det situationer där man fick en verklighet framför ögonen som man inte trodde man skulle uppleva. Vi hade en kille som var stökig, bråkig och allmänt oregerlig. Vi tyckte inte att han lyssnade alls på det vi sa. En av ledarna blev arg och skrek men hör du inte vad jag säger. Han tittade upp och skakade lite på huvudet. Hon såg då att han hade hörapparat på båda öronen. Pojkens syster berättade sedan att han hade suttit i iransk isoleringscell i åtta månader och blivit i stort sätt döv av förhållandena och behandlingen där. Försåelsen för att han var stökig blev ju lite större med den informationen. Vi hade alla känslan av att vi ville ringa glassbilen och säga åt honom att gå loss.

Det finns många handlingar som förtjänar hedersomnämnande, de flesta av de sker i det tysta, det där som vi kanske nämner i en bisats och säger att det skulle väl alla ha gjort om man var i den situationen. En sådan är en bekant för länge sedan som berusad sätter sig i en taxi på väg ut till kortedala i göteborg. Chauffören börjar prata illa om invandrare och min bekant tar till orda och säger åt honom att stanna. Han går sedan ca 2 timmar istället för att åka taxi med en rasist. Det kommer inte belönas med stora ord eller gåvor. Men för honom var det tillfället då han sa ifrån