Är det rimligt?

Vi är många, vi är hundratusentals, som igår demonstrerade och manifesterade vår ilska över israels agerande. Det kändes skönt att vara så många. Det kändes så bra att partierna var enade, i alla fall på manifestationen, om att här var gränsen övergången. Så här får man inte göra. Vi har demonstrerat för Palestina innan. Vi har ropat självklarheter. För det känns ju så självklart. Man kan inte besvara stenkastning med flygbombning. Man kan inte bestraffa granatkastning med att stänga av vatten och el till sjukhus. Man får inte bygga en mur genom ett land och isolera människorna som är på fel sida.
Men så idag är tonen i media en annan. Kanske var det ändå israeliskt självförsvar. Kanske var de tvungna att ta till våld därför att ship to gaza egentligen var beväpnade. Att de egentligen hade vapen i lasten. Kanske var det en provokation som måste hindras och där israel blev tvungna att agera.
Det har sagts om mattransporter, att de bara är täckmantel för Hamas vapenleveranser. Det har sagts om FNsändningar, det har sagts om Röda korset och Röda Halvmånens ambulanstransporter, det har sagts om taxibilar, om personbilar. Men det allmänna minnet är kort. Vi skräms över tanken på att 6 båtar kanske var fulla med vapen. Men är det rimligt att tro, att 700 aktivister, att fredsorganisationer från hela Europa blivit fullkomligt grundlurade att tro att det var en ickevåldsaktion med fredliga förnödenheter? Är det rimligt att de grekiska myndigheterna inte skulle ha sett om man lastar båtarna fulla med vapen?
Sedan är det våldet. Man menar att den israeliska militären blev övermannade. Att man sköt på dem, att man tog deras vapen ifrån dem och att de inte hade något val annat än att skjuta för egen överlevnad.
Men detta är inte landsbyggdspolisen i en liten by som aldrig varit med om en skarp situation och handlar i panik. Detta är världens mest vältränade militär. Som har en egen kampsport för att förhindra tillexempel att bli av med sina vapen. Att slå hårt för att avbryta hotfulla situationer. Är det rimligt att otränade aktivister skulle övermannat dem? Att de skulle blivit så hotade och skrämda att de inte hade något val?
För det var ju militären som kom ombord. De blev inte överfallna genom ett bakhåll. De blev inte attackerade, det var deras belägring. De var förberedda. Och vad tar man då med sig om man ska borda ett skepp med militärt våld. Troligtvis har man kevlarskydd på sig. Troligtvis har man tårgas eller andra tvingande medel. Men den israeliska armen valde inte gummikulor, vattenkanoner, bedövningsvapen eller tårgas. De skjuter skarpt. Är det rimligt att det var otur? Är det rimligt att det var oplanerat?
Den frustrationen som bultar och skär i hjärtat handlar om att det känns som att vi vrålat nog. Vi kan inte säga det på fler sätt. FN tar om och om nya resolutioner som stoppas genom USAs veto. Israel gör nya attacker som bortförklaras med nödvärn eller att det israeliska folket sover dåligt om nätterna. Det är som om varje gång var den första. Det är som om man varje gång säger till israel att så här får man inte göra, så gör inte om det. Det känns som att det alltid finns några som hävdar israels rätt att försvara sig med alla medel oavsett hur vansinniga våldhandlingarna är. Och det är inte extremisterna. Det är inte avhoppade mosadagenter som för ut budskapet. Det är kristdemokrater som brukar prata om barnfamiljernas rätt att välja dagis. Det är socialdemokrater som brukar prata om internationell solidaritet. Det är moderater som brukar prata om makten över sitt eget liv. Som stöttar en stats ockupation, våldshandlingar, bombningar och isolering.
Det sägs ofta att alla israeler växer upp med rädslan för granater och att palestinierna vill krossa staten israel. Men israel har skapat sin fiende. Precis som alla totalitära stater gör. Man får det motstånd man förväntar sig. Israels våld är inte rimligt. Och stödet till det är inte heller rimligt.