Förlåt oss våra synder.

Hon har färgat håret. Det är blonderat med slingor. Hon har gjort en ”spray-tan” också. Fast den syns knappt. Och idag har hon ett diamanthalsband. Inte äkta, men lika glamoröst. Hon är 13 år. Och hon gråter. Hon har en topp på sig, med paletter, speglar och fransar. Det är iögonfallande turkost. Toppen fylls ut så gott det går genom att pusha upp det som ännu inte vuxit fram.
Det gick inte som hon tänkt. Hon gråter för att hon egentligen inte hade råd med spraytan, för att mamma egentligen inte hade råd. Hon gråter för att det var så spännande och roligt att färga håret. Hon gråter för att hon sett fram emot att komma till skolan idag. Hon gråter för att de skrattade åt den falska solbrännan och det färgade håret. Hon gråter för att försöken att passa in i en klass som gör allt för att straffa avvikelser, misslyckats. Hon gråter för att hon egentligen visste att det skulle gå så här.
Och jag är nära att gråta med henne. För jag är maktlös. Vad hjälper mina teorier om könsmaktsordning henne, vad vill hon veta om habitus, genuskontrakt och härskartekniker nu? Jag kan inte berätta för henne vilken topp hon kan ha utan att bli retad. Jag kan inte hjälpa henne i gränsdragningen mellan bra och dåliga kitschsmycken för en 13åring.
Hon är både stor och liten. Hon förväntas lösa samma problem som en vuxen kvinna. Förstå samma dilemman. Anta samma utmaningar. Men i en liten flickas kropp. Hon har inga försvarsmurar. Hon har inte lärt sig knepen. Hon kan inte taktiken och motangreppen. Hon har inte lärt sig le när andra skrattar. Hon gråter.
Jag försöker förklara att hon inte är ensam. Att hennes klass inte är så enig som hon upplever det. Att hennes hår är fint i mina ögon. Jag försöker få henne att längta till sommaren, då hennes klass ska splittras och hon får en ny chans. Jag försöker förklara att det är stämningen och kulturen som är elak och mobbande, att alla verkar ha det svårt. Retar för att slippa retas. Att det inte är hennes topp det är fel på, inte hennes smycken, inte hennes hårfärg.
Men jag vet att risken är stor att det fortsätter, för henne eller för de andra. Som för alla som inte knäckt koden. Som får kämpa för att passa in. Som försöker göra rätt men som inte lyckas ta reda på vad ”rätt” är. Och jag gråter lite jag också. För att samhället blir smalare. Acceptansen mindre. Förståelse och empati blir en bristvara till förmån för det personliga projektet där vi skapar en produkt av oss själva som vi säljer på en marknad. Och vi bedöms, vägs och mäts, testas och jämförs. Sekunda varor är svåra att bli av med.
Det är lättare och mer tillåtet att vara elak än snäll. Mer lönsamt att kritisera än att berömma. Effektivare att såra än att stötta. Men hennes tårar rinner kanske inte i onödan. Kanske kan de bli till ved på min eld. Jag kan inte rädda henne. Inte svara på hennes frågor. Inte ge henne nyckeln. Men jag kan kämpa för henne. Och för ett annat samhälle.