Jag började fundera, först handlade det om att de som vill privatisera, liberalisera och avreglera använder smygtaktik, man säger att man vill ha bort turreglerna för småföretagens skull men mänden resurser visar att det nog är storföretagen som intresserar sig för frågan mest. Man menar att vi måste öppna för konkurrens i sjukvården för att förbättra kvaliteten, att man kan tjäna enorma pengar och att det inte finns någon återvändo om man väl tagit besluten kan man tala tyst om.
Sen började vi prata om hur man startade WTO med tanken att länder som handlar med varandra inte startar krig mot varandra, men att avtalen formulerats så att rika länders företag kan utnyttja fattiga länder och det skulle krävas enorma krafter för att förändra en organisation där varje land bara har en röst.
Sen började jag fundera på hur många det egentligen är som ser arbete som en rättighet och inte som en förmån man kan få. För en rättighet måste ju tillgodoses, en förmån kan man bara hoppas på.
En gång i tiden levde vi i samhällen där vi tillsammans kämpade för överlevnaden, genom att jaga och samla föda. Så småningom började en arbetsdelning där någon jagade och någon byggde hus och någon tar hand om barn. Sen började man att odla mat vilket gjorde att fler kunde få större del av näringsbehovet tillgodosett av eget arbete. I takt med att arbetsdelningen ökade fick bönderna producera mat åt allt fler, allt fler jobb saknade också något att byta till sig i byteshandel. Därför krävdes en monetär ekonomi. Lönearbetet kommer som ett brev på posten efter en sådan förändring och den egna försörjningen hamnar i någon annans händer. Denne andre kan om han eller hon önskar avsluta försörjningen.
Mycket få i industrialiserade länder står utanför lönearbetet, jag har sett en siffra på två procent, om den stämmer eller inte spelar mindre roll. De som står utanför lönearbetet idag är dels de som har tillräckligt mycket pengar för att slippa arbeta och de som själva producerar varor och tjänster som man kan få sålt. Extremt få lever utanför den monetära ekonomin. Visst kan man odla sin mat själv men vill man ha en radio eller en dagstidning får man oftast ha pengar att erbjuda i utbyte.
Alltså är 98 procent av befolkningen beroende av någon annans beslut om försörjningen. Det finns de som tycker att det beslutet skall fattas demokratiskt. Det kräver att ägandet inte ligger hon den enskilde utan hos folket, alltså statligt ägande eller arbetarägt. Sen finns det betydligt fler som tycker att beslutet inte skall fattas demokratiskt men att de som beslutar ska ha tydliga riktlinjer för hur de får gå tillväga och vad de får göra. Tillslut finns det de som tycker att demokrati inte skall ha med beslutet att göra alls. Man kan också se det som att både statliga företag med demokratisk beslutordning och privata företag med tydliga regler skall finnas.
Vad menar vi då med att alla skall ha rätt till arbete? Menar vi att vi vill förstatliga företagen? Kan vi tolka deklarationen om de mänskliga rättigheterna som ett krav på ländernas regeringar att konfiskera privat egendom och förstatliga den? Eller menar vi att de företag som finns skall tvingas anställa de som bor i närheten? Kanske kan man mena att statliga företag skall anställa alla som inte får jobb i privata företag. Eller kan det vara så illa att vi inte menar någonting med rätt till arbete. Att det bara är en fin formulering som inte har någon verklighetsförankring alls.
En gång i tiden ville man sluta prata om arbetsgivare och arbetstagare. Man ville istället säga arbetsköpare och arbetare. Om man kikar i svensk media är det inte många som anammat detta koncept. Vi ser det istället gärna som en gåva, som vi får om vi i bästa darwin-anda anpassar oss efter arbetsgivarens önskemål.
Det talas om att världen kommer att delas upp så att vissa delar av världen producerar varor och andra delar producerar kunskap och idéer. Problemet blir ju bara att om man som atomforskare råkar begå misstaget att föda sig en son eller dotter som inte har samma läsambitioner som man själv får man antingen ge upp sitt arbete och tillsammans med barnen flytta till produktionsländerna, eller skicka iväg dem själva. Visst kommer det alltid att finnas arbeten som inte kan utföras på distans. Saker måste monteras på plats, man kan inte helt automatisera all produktion etc. så någon enstaka kan få lyxen att få arbeta i hemlandet med kroppsarbete. För flertalet blir det nog flexibilitet i form av förflyttning som gäller ifall framtidsvisionen faller in.
Finns det något sätt att göra beslutet om försörjning demokratiskt och fortfarande bevara initiativkraft och utveckling? Kanske är lösningen på den frågan det vi väntar på för att kunna ta ett hästkliv i evolutionen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar