Varför känner fler till ordet fatwa än Subhan Allah?

Religion fyller ett mänsklig behov. Religionen ger svar på frågor som inte går att besvara med bevis och fakta. Religionen ger ett utrymme där man tillåts att tro utan att veta. Men religionen fyller olika funktioner för olika människor. För vissa är det något som fungerar som ett stöd i svåra perioder i livet. För vissa genomsyrar det varje timma av varje dag. För några handlar det mer om en livssyn, för några en vägledning, för vissa ett sätt att koppla av och för en del är det ett sätt att passa in i omgivningen.

Det här vet vi. När det gäller vår egen religion är det självklart att det finns olikheter. Att det finns de som är mer sekulära än andra. Att det finns de som är mer bokstavstroende än andra. Att det finns de som praktiserar alla påbud och följer alla dogmer och de som ser religiösa texter som intressanta berättelser som inte har någon praktisk betydelse i deras liv. Men när det kommer till andras religion saknas det ofta en förståelse för denna olikhet.

Idag har rasismen och främlingsrädslan nya uttryck. Ord som negrer, tattare, svartskallar och konspirationsteorier om judiska världsregeringar har ersatts av namnlistor mot moskébyggen och debattartiklar om faran i att islam breder ut sig. Stereotypa bilder av islam finns överallt och skrämselpropaganda har fått ett ordentligt fotfäste vilket gör att man inte längre kan skilja de som bara är oroliga från dem som vill sprida oro i främlingsfientligt syfte.

Det känns ofta som en fråga där det är omöjligt att hamna rätt. Vill man stödja muslimers rätt att utöva sin religion får man kritik både från svenskar som vill förbjuda islam i Sverige och från dem som flytt ifrån länder med religiöst förtryck. En diskussion som borde handla om ömsesidig respekt och tolerans handlar istället om extremfall och om ytterligheter.

Vi behöver bli fler som oavsett får egen tro vill visa att vi inte skräms av islam. Som förstår att det finns stora skillnader inom islam och som vill stödja progressiva krafter istället för att döma alla efter en och samma måttstock. Som inte ser muslimer som ett hot utan som bröder och systrar.

Jag är kristen i vid mening. Jag tror att vi skapar gud i våra handlingar. Att himmelriket är en relation mellan människor och inte något vi väntar på att komma till. På samma sätt skapar vi helvetet när vi misstror och hatar andra människor. jag tror att människor behöver ord för helighet, för hänförelse och för salighet. Jag tror att vi behöver metaforer att använda när livet är som mörkast. För mig är Jesus en utmärkt metafor. Om jag faktiskt möter honom eller inte när jag dör är inte relevant.

Jag bär, förutom ett kors, också fatimas hand runt halsen. Detta för att visa att för mig är kärlek större än olikheter. För mig är de muslimska uttrycken lika sanna, lika starka, lika heliga och lika verkliga som de kristna. Jag skriver inte på allt inom någon religion. Jag försvarar inte förtryck eller diskriminering vilket namn man än ger det. Men jag försvarar människors rätt till sin tro.

Kyrie Eleison, Subhan Allah

Vi vet

Dom dödar barn ropar han. Han har ilska och frustration i rösten. Förbipasserande på gatan försöker övertyga sig själva om att han inte är där, eller att se själva inte är det. Några tittar ner andra går fortare och ser upptagna ut. Han ropar högre, dom dödar barn. Och vi vet om det.

För vi sitter i fikarum, äter våra smörgåsar och dricker kaffe, bläddrar i en tidning och vet att någonstans finns människor som dödar barn. Vi kokar makaroner och steker korv, vi ser på nyheterna och har medkänsla med dem som har det svårt. Vi dricker ett glas öl, ser på film eller fotboll och vi vet.

Vi bränner flaggor, tänder ljus och facklor och manifesterar vår avsky och vår medkänsla. Vi trycker tidningar och böcker, startar organisationer och telefonkedjor, ber och kastar sten. För vi vet att någonstans finns människor som dödar barn.

Vi sjunger sånger om en värld utan lidandet, där alla barn får somna mätta, älskade, trygga och friska. Vi berättar sagor för varandra om det sanna, det kärleksfulla och det fina. Vi stryker varandra över håret och vi säger att allt kommer att bli bra. Det är det enda rätta, det enda logiska och rationella. Att tro på människans godhet även när det tycks omöjligt är något oerhört stort som går att göra i vardagen. Att vägra lyssna på fördomar, att säga emot när oförståelse och rädsla tar sig politiska uttryck. Att se sig själv i andra. Att inse att skillnaderna mellan individer i en grupp alltid är större än skillnaden mellan grupper. Att våga älska, och komma ihåg att någonstans i världen träffar en kula eller en missil ett barn.

Det kan se ut som att ingenting görs, men att istället fokusera på det som görs möjliggör att mer blir gjort. Vi måste bli mindre kritiska till vad andra gör och istället fundera på vad vi vill göra med vår egen tid. Världen är full av kärlekskrigare. Allt annat än den totala övertygelsen om att en annan värld är möjlig och nödvändig är kontraproduktivt. Alla behöver inte vara aktivister på heltid. Men tillit är en skyldighet

Glöm ditt hemlands dofter

Glöm ditt hemlands dofter
Vi tänker inte lukta på dina blommor genom dina minnesbilder
Göm ditt hemlands sånger i ditt hjärta
För oss kommer de ändå inte vara något värt om vi inte kan dansa till dem
Berätta inte dina historier
Vi tänker ändå inte ta oss tid att lyssna
För i våra hjärtan bor fortfarande vikingen
Som inte ser, som inte förstår, som inte bryr sig
Vi är fortfarande de
Som tror att vi är de enda som uppnått civilisation
Vi tror att när ni lär er vårt språk
Är det era första ord i livet
Det är hos oss ni börjar
Vi får lära er
Bära den bördan
Hassan, jag får väl kalla dig det?
För det andra du sa
Lät så krångligt
Och misstänkt.
Vilken underbart förtryckt fru du verkar ha
Det är inte utan att man blir lite avundsjuk.
Fast här har vi ju andra regler
Här är vi jämlika och jämställda
Det har du väl sett?
Det måste du väl förstått?

Nej du förstår här får du allt du behöver
Hehe
Och när du
Efter lång tid
Äntligen börja bete dig
Som vi förväntar oss att du ska bete dig
Kommer vi stå där och peka
Förvånat
Förfärat
Och säga vad var det vi sa
Och det känns så skönt.
Hade du en historia sa du?
Hm, krig?
Usch så förargligt
Men släpp det nu och börja på SFI
Så du blir en av oss
Hehe, kanske…

Det var jag

har bestämt mig för att det var jag personligen som fick hela den främlingsfientliga rörelsen att tänka om och börja diskutera jämställdhet, antidiskriminering, tolerans för religionsfriheten, demokrati med mera. jag träffade ju flera sverigedemokrater och pratade med dem inför förra valet, jag har också synts i flera demonstrationer och det är klart, det påverkar ju.

tyvärr måste jag uttryckt mig oklart. jag menade ju att detta gäller för alla grupper och att problemen inte bara finns bland muslimer. men det gick fort och kanske formulerade jag mig luddigt.

Så nu har iallafall Politiskt Inkorrekt, nordisk, blågul, reaktion, sd, sdu, svenska motståndsrörelsen med flera tagit till sig mina ord och börjat tänka om. det är inte utan att man är lite stolt.

det finns ju en möjlighet att de inte menar vad de säger förstås... att det kanske bara är ett knep för att få folk att glömma att de är fascister. det vore ju inte bra

jag tror att sannolikheten är femtio/femtio. antingen så har jag fått dem att ändra sig. eller så är de fascister fortfarande.

Världens vackraste vanföreställning

Föreningsengagemang är en passion, ett mentalt ”sjukdomstillstånd” där man tror att världen kommer förändras, och att just man själv kommer vara med och förändra den. Det handlar om att brinna på nätterna, att bli så arg så man gråter i diskussioner. Att få sin första kyss genom sanning och konsekvens i en gympasal på en helgkurs i ideologi. Att tro att det jag gör kommer göra skillnad. Ett föreningsengagemang handlar om att låna en minibuss och skramla ihop till bensin så att man kan åka runt till skolor och prata om främlingsfientlighet och mobbing. Det handlar om att måla banderoller på gamla lakan ordna studiecirklar i den egna soffan. Engagemanget handlar om att kunna bli kär i en tanke och i alla som delar den tanken. Engagemanget handlar om att man faktiskt bygger ett nytt samhälle tillsammans och att man kan göra allt för att det ska bli så fint som man tänkt sig det. I engagemanget finns inget ”borde”, det finns bara ”kan”.
En stor del av föreningslivet är i kris. Professionalisering har gjort att det är färre personer som ska skapa formerna för de andras engagemang. Man tänker sig att volontärer rekryteras för korttidsuppdrag och man lovar att det inte ska bli alltför jobbigt. Men det finns en orsak till varför industriarbetarna inte målar om i fabriken på helgerna. Det finns en orsak till varför läkare inte går ut på promenader med sina patienter eller går och bowlar med dem. Engagemang och anställning är två olika saker. Och engagemang i folkrörelsens mening handlar inte om att ta ett korttidsuppdrag för att göra en god handling. Det handlar om hela livet. Det handlar om hela tillvaron. Självklart kan och ska anställda vara engagerade på arbetet. Självklart finns det många som jobbar för föreningar som själva brinner för frågan de jobbar med. Men de anställda kan inte förväntas vara de som driver organisationen framåt, som bygger det ideologiska innehållet som gör att man blir en eldsjäl istället för en volontär. Anställda kan underlätta föreningens verksamhet, men de kan aldrig vara den.
Och det finns också flera sorters engagemang. Det blir allt mer ovanligt med de som vill diskutera hela nätterna och istället blir det mer och mer tätt och de som vill följa upp andras engagemang, som vill utvärdera det och effetivisera det så att siffrorna i kalkylen blir snyggare. Som ser som sin viktigaste uppgift att bildspråket är konsekvent och att den grafiska profilen efterföljs. Som ser att verksamheten så lätt kommer i vägen för föreningens viktiga policyarbete. Som tycker att eldsjäl ger ett så mossigt intryck och tycker att entreprenörskap låter så mycket trevligare.
Varför kommer ordet välgörenhet tillbaka? De humanitära organisationerna har kämpat sedan 50talet för att ta sig ifrån ordet och tankesättet. Att det inte handlar om att göra välgärningar för mindre bemedlade. Att det handlar om mer. Något större. Något mindre unket och adelsklingande. Något som tar målgruppen på allvar och som ser att alla kan hamna i en utsatt situation och att alla också kan få vara den som hjälper någon ur den. Kanske är det för att en professionaliserad förening, med anställda istället för aktivister, med kostnadskalkyler och intjäningsfaktorer nog är mer som välgörenhet. Vi har inte längre fog för argumenten. Det vi ser är välgörenhet, en insats, till liten kostnad för individen.
Det behövs ständigt revolutioner. Föreningar som inte brinner, som saknar eldsjälar, som inte ser nyttan med att diskutera framför en lägereld istället för framför en publik som del av en panel har inget eller lite att hämta ur föreningsformen. För föreningen handlar om många människor, som vill något tillsammans, och är beredda att kämpa för det, sticka för det, baka bullar för det, måla plakat för det, sy banderoller, sova på liggunderlag i gympasalar för det. Vi måste sluta be om ursäkt för föreningsformen. Vi måste våga säga, det kommer vara frustrerande, jobbigt, det tar massor av tid, du får inget tillbaka, men det är det roligaste, det vackraste, det stoltaste och det modigaste du kan göra. Du är alltid välkommen att förändra välden med oss.

Är det rimligt?

Vi är många, vi är hundratusentals, som igår demonstrerade och manifesterade vår ilska över israels agerande. Det kändes skönt att vara så många. Det kändes så bra att partierna var enade, i alla fall på manifestationen, om att här var gränsen övergången. Så här får man inte göra. Vi har demonstrerat för Palestina innan. Vi har ropat självklarheter. För det känns ju så självklart. Man kan inte besvara stenkastning med flygbombning. Man kan inte bestraffa granatkastning med att stänga av vatten och el till sjukhus. Man får inte bygga en mur genom ett land och isolera människorna som är på fel sida.
Men så idag är tonen i media en annan. Kanske var det ändå israeliskt självförsvar. Kanske var de tvungna att ta till våld därför att ship to gaza egentligen var beväpnade. Att de egentligen hade vapen i lasten. Kanske var det en provokation som måste hindras och där israel blev tvungna att agera.
Det har sagts om mattransporter, att de bara är täckmantel för Hamas vapenleveranser. Det har sagts om FNsändningar, det har sagts om Röda korset och Röda Halvmånens ambulanstransporter, det har sagts om taxibilar, om personbilar. Men det allmänna minnet är kort. Vi skräms över tanken på att 6 båtar kanske var fulla med vapen. Men är det rimligt att tro, att 700 aktivister, att fredsorganisationer från hela Europa blivit fullkomligt grundlurade att tro att det var en ickevåldsaktion med fredliga förnödenheter? Är det rimligt att de grekiska myndigheterna inte skulle ha sett om man lastar båtarna fulla med vapen?
Sedan är det våldet. Man menar att den israeliska militären blev övermannade. Att man sköt på dem, att man tog deras vapen ifrån dem och att de inte hade något val annat än att skjuta för egen överlevnad.
Men detta är inte landsbyggdspolisen i en liten by som aldrig varit med om en skarp situation och handlar i panik. Detta är världens mest vältränade militär. Som har en egen kampsport för att förhindra tillexempel att bli av med sina vapen. Att slå hårt för att avbryta hotfulla situationer. Är det rimligt att otränade aktivister skulle övermannat dem? Att de skulle blivit så hotade och skrämda att de inte hade något val?
För det var ju militären som kom ombord. De blev inte överfallna genom ett bakhåll. De blev inte attackerade, det var deras belägring. De var förberedda. Och vad tar man då med sig om man ska borda ett skepp med militärt våld. Troligtvis har man kevlarskydd på sig. Troligtvis har man tårgas eller andra tvingande medel. Men den israeliska armen valde inte gummikulor, vattenkanoner, bedövningsvapen eller tårgas. De skjuter skarpt. Är det rimligt att det var otur? Är det rimligt att det var oplanerat?
Den frustrationen som bultar och skär i hjärtat handlar om att det känns som att vi vrålat nog. Vi kan inte säga det på fler sätt. FN tar om och om nya resolutioner som stoppas genom USAs veto. Israel gör nya attacker som bortförklaras med nödvärn eller att det israeliska folket sover dåligt om nätterna. Det är som om varje gång var den första. Det är som om man varje gång säger till israel att så här får man inte göra, så gör inte om det. Det känns som att det alltid finns några som hävdar israels rätt att försvara sig med alla medel oavsett hur vansinniga våldhandlingarna är. Och det är inte extremisterna. Det är inte avhoppade mosadagenter som för ut budskapet. Det är kristdemokrater som brukar prata om barnfamiljernas rätt att välja dagis. Det är socialdemokrater som brukar prata om internationell solidaritet. Det är moderater som brukar prata om makten över sitt eget liv. Som stöttar en stats ockupation, våldshandlingar, bombningar och isolering.
Det sägs ofta att alla israeler växer upp med rädslan för granater och att palestinierna vill krossa staten israel. Men israel har skapat sin fiende. Precis som alla totalitära stater gör. Man får det motstånd man förväntar sig. Israels våld är inte rimligt. Och stödet till det är inte heller rimligt.

Förlåt oss våra synder.

Hon har färgat håret. Det är blonderat med slingor. Hon har gjort en ”spray-tan” också. Fast den syns knappt. Och idag har hon ett diamanthalsband. Inte äkta, men lika glamoröst. Hon är 13 år. Och hon gråter. Hon har en topp på sig, med paletter, speglar och fransar. Det är iögonfallande turkost. Toppen fylls ut så gott det går genom att pusha upp det som ännu inte vuxit fram.
Det gick inte som hon tänkt. Hon gråter för att hon egentligen inte hade råd med spraytan, för att mamma egentligen inte hade råd. Hon gråter för att det var så spännande och roligt att färga håret. Hon gråter för att hon sett fram emot att komma till skolan idag. Hon gråter för att de skrattade åt den falska solbrännan och det färgade håret. Hon gråter för att försöken att passa in i en klass som gör allt för att straffa avvikelser, misslyckats. Hon gråter för att hon egentligen visste att det skulle gå så här.
Och jag är nära att gråta med henne. För jag är maktlös. Vad hjälper mina teorier om könsmaktsordning henne, vad vill hon veta om habitus, genuskontrakt och härskartekniker nu? Jag kan inte berätta för henne vilken topp hon kan ha utan att bli retad. Jag kan inte hjälpa henne i gränsdragningen mellan bra och dåliga kitschsmycken för en 13åring.
Hon är både stor och liten. Hon förväntas lösa samma problem som en vuxen kvinna. Förstå samma dilemman. Anta samma utmaningar. Men i en liten flickas kropp. Hon har inga försvarsmurar. Hon har inte lärt sig knepen. Hon kan inte taktiken och motangreppen. Hon har inte lärt sig le när andra skrattar. Hon gråter.
Jag försöker förklara att hon inte är ensam. Att hennes klass inte är så enig som hon upplever det. Att hennes hår är fint i mina ögon. Jag försöker få henne att längta till sommaren, då hennes klass ska splittras och hon får en ny chans. Jag försöker förklara att det är stämningen och kulturen som är elak och mobbande, att alla verkar ha det svårt. Retar för att slippa retas. Att det inte är hennes topp det är fel på, inte hennes smycken, inte hennes hårfärg.
Men jag vet att risken är stor att det fortsätter, för henne eller för de andra. Som för alla som inte knäckt koden. Som får kämpa för att passa in. Som försöker göra rätt men som inte lyckas ta reda på vad ”rätt” är. Och jag gråter lite jag också. För att samhället blir smalare. Acceptansen mindre. Förståelse och empati blir en bristvara till förmån för det personliga projektet där vi skapar en produkt av oss själva som vi säljer på en marknad. Och vi bedöms, vägs och mäts, testas och jämförs. Sekunda varor är svåra att bli av med.
Det är lättare och mer tillåtet att vara elak än snäll. Mer lönsamt att kritisera än att berömma. Effektivare att såra än att stötta. Men hennes tårar rinner kanske inte i onödan. Kanske kan de bli till ved på min eld. Jag kan inte rädda henne. Inte svara på hennes frågor. Inte ge henne nyckeln. Men jag kan kämpa för henne. Och för ett annat samhälle.

Förlåt!

När jag var tretton år och tittade på nyheterna tillsammans med pappa visades ett inslag om ku klux klan. Vi hade diskuterat mycket innan om politik och om världen. Men nu var det något annat. Det här var inte en grupp vilken som helst. Det fanns ett förrakt i pappas ögon som jag inte sett tidigare. Han förklarade att det här är människor som hatar andra människor, inte för något de gjort utan för att de fötts med en annan hudfärg, och att de hätsar mot och dödar mörkhyade bara för att de är mörkhyade. Det förändrade mig. Sedan dess har jag också känt samma ilska. Jag såg massor med filmer, jurryn, missisippi brinner, Schindlers list, god afton herr wallenberg och många fler och jag engagerade mig.
Vi är många som tror på ett rättvist, demokratiskt och öppet samhälle som är välkomnande, som vill ha människor med olika erfarenheter och som vill växa. Vi är många som vill att Sverige skall vara ett föregångsland när det gäller integration, asylpolitik, jämställdhet och jämlikhet. Vi är många som ägnat stor del av våra liv åt dessa frågor.
Nu kan jag bara be om ursäkt. Be om ursäkt å andras vägnar. Jag ber om ursäkt för de som röstar på sverigedemokraterna. Jag ber om ursäkt för alla arbetsgivare som läser efternamnet först i cv. Jag ber om ursäkt för alla dold rasism vårt samhälle är fullt av. Jag ber om ursäkt för alla rasistiska förolämpningar på bussar spårvagnar och tunnelbanor, jag ber om ursäkt för alla jag är inte rasist men diskussioner på arbetsplatserna. Jag ber om ursäkt för alla förolämpande frågor, alla misstänksamhet, alla ”det var ju bara på skoj”, alla blickar, alla dåliga ursäkter. och framförallt ber jag, å hela landets vägnar om ursäkt för att någon enskild människa behövt känna sig rädd för att bli utsatt för våld på grund av det rasistiska i den svenska kulturen. Det är en sån skam, ett sånt misslyckande, ett totalt och katastrofalt sammanbrott av det demokratiska samhällets självbild. Vi är ett land där man dödar mörkhyade för sin hudfärg. Det har vi varit länge.
Varför ber jag om ursäkt? Därför att det är vi, tillsammans, i varje handling, som skapar vår kultur och vårt samhälle. Alla handlingar bidrar, positiva och negativa. Jag är också stolt över allt bra jag och andra gjort för att motverka det. Men vi tillsammans har anledning att be varandra om ursäkt för att samhället misslyckats att ta hand om de som borde fått respekt istället för misstänksamhet.
Jag är inte nationalist, nationen är i grunden rasistisk därför att den definieras av vilka som inte får vara med. Det är inte en gemenskap jag vill eftersträva. Jag vill inte att någon ska ta seden dit man kommer. Jag vill att alla ska bemöta andra med respekt och tolerans och också respektera varandras egenart och unika egenskaper. Jag vill ha ett mångkulturellt samhälle, inte som en uppoffring utan därför att samhället annars ruttnar inifrån. Mångkultur är det bästa alternativet. Jag vill inte att svenska ska vara det viktigaste språket för alla i svergie, men jag vill att alla ska anstränga sig för att kommunicera med varandra. Det är kommunikationen, inte språket, som bygger gemenskap.
Så jag ber om ursäkt.

Har det blivit fult att fråga?

Det finns en stor klyfta i Sverige, den mellan storstad och landsbygd. Den visar sig om inte annat i riksdagsvalet. Men framförallt har klyftan mellan kulturerna i storstäderna och på landsbygden ökat. I storstäderna äter man sushi och falafel, man förvånas sällan över olikheter, man vet skillnaden mellan homo- bi- och transsexualitet, och man kan 10 olika sorters kaffe och har snyggt uttal på dem. Här dricker man inte husets röda eller stor stark utan rosé eller pale ale. Man är så van vid förändringar att de inte betyder särskilt mycket.

Men vi glömmer lätt att det på många håll bara finns en pizzeria med utskänkningstillstånd. Där kan man inte välja att få sin macciato med sojamjölk och med kenyanska bönor istället för Colombianska. Där är inte grabbighet att kunna baka snygga och ekologiska surdegsbröd. Kanske har vi byggt ett Babels torn där vi inte längre förstår varan. Där det blivit fult att fråga och där man antingen förstår från början eller ska hålla tyst.

För det finns ganska många frågor. Varför vill man byta kön? Varför är det fult att vilja köra motorcross? Varför har slöjan som tidigare var så fel nu blivit så rätt? Varför gör människor som kommer från andra länder så mycket konstigt som vi inte förstår? Varför skriks det så mycket på TV? Varför tillåts unga att leva rövare på stan? Och det finns ganska mycket som ingen förklarar om man inte går på universitet. För alla vet inte vad wahabiter är till skillnad från andra muslimer. Alla förstår inte vad skillnaden är mellan islam och islamism.

Och det måste få vara ok att fråga. Det måste vara tillåtet att undra, att bli rädd, att tycka att saker är konstigt. Att reagera negativt eller ogenomtänkt. Vi får inte bygga murar där man inte får fråga om man inte redan vet. Vi får inte tolka allt som inte är ett ohämmat godkännande som rasism, sexism, islamofobi och homofobi.

För annars vinner rasisterna, sexisterna, islamofoberna och homofoberna. Om man inte tillåts fråga blir man inte mer accepterade utan mer skeptisk. Det är då deras svar blir bättre än våra.

För någon vecka sedan såg jag för första gången i mitt liv en hel muslimsk gudstjänst översatt till svenska. Jag kunde följa med i det som sades. Jag kunde förstå vad det var som skilde den från de jag är van vid i svenska kyrkan. Det var mycket som var precis samma, det var vissa saker som skiljde. Jag tror att vi behöver mycket mera av sådant. Tänk om vi kunde få lyssna på när imamer diskuterar slöjan, diskuterar burkaförbud, diskuterar ordet jihad med mera istället för att läsa vad ickemuslimer tror att orden betyder på olika hemsidor. Kanske skulle vi se att muslimer inte tycker samma sak. Att det finns lika mycket olikhet där som inom den kristna kyrkan.

Jag tror att Sverigedemokraternas framgångar handlar om det intellektuella Sveriges totala misslyckande att förklara, lyssna och svara. Om någon säger att det finns för mycket invandrare i Sverige tror vi att det är en låst position grundad i främlingsfientlighet och att personen säkert är medlem i minst tre rasistiska nätverk. Men kanske är det egentligen bara en fråga. Kanske vill man ha en förklaring, någon som lyssnar på en oro och någon som kan ge ett svar istället för en utskällning.

Vi måste släppa vår prestige. Vi måste låta frågor vara frågor. Vi måste våga bli kritiserade och inte kräva att alla förstår oss, och allt, omedelbart.

Huggsexa om de bruna rösterna

Jan björklund lanserade i måndags förslaget att skolkning ska synas på slutbetygen. Idag föreslår han att rektorer ska ha rätt att förbjuda heltäckande slöja i skolan. Beror dessa förslag på att det nyligen lanseras omfattande forskningsrapporter? Har utredningskommittéer kommit med slutbetänkande i frågorna? Knappast.
I frankrike förbjuder man heltäckande slöja på allmänna platser, i Schweiz förbjuder man minareter och böneutropare. Det är tydligt att björklund nu rider på denna främlingsfientliga våg som inte bygger på verkliga problem. Det är inte dagens burkor i skolorna som är problemet, det är principen. Det handlar inte om att lösa en situation i skolan som visat sig problematisk, det handlar om en markering mot muslimer, om att ”sätta gränser”, markera hegemoni och visa tänderna. Dessa markeringar riktar sig inte i första hand mot muslimer.
Om man vill införa begränsningar och inskränkningar för enskilda grupper i samhället finns mycket mer raffinerade metoder. Då inför man osynliga hinder, då gör man krångliga bidragsregler som bara ”råkar” missgynna vissa grupper. Då skapar man känslan av att makten egentligen är välvillig och att diskrimineringen egentligen bara är personliga misslyckanden och bristande kunskap från den diskriminerades sida.
Detta handlar om att blidka en föreställd massa. En tyst majoritet av främlingsfientliga, kontrollivrande, ideologilösa och misstänksamma väljare. Som vill bygga murar, hindra, begränsa, styra, kontrollera och straffa avvikelser från en norm. Men detta är inte en majoritet, det är ett fåtal. Men det är ett tankesätt/uttryckssätt som skapas och som reproduceras genom att förslagen får ett så stort utrymme. Genom bilden av det ”egentligen” rasistiska folket gör man rasismen mer accepterad och därmed skapas också förväntningar som blir självuppfyllande. Vi blir rasister därför att vi förväntas vara det.
Men det handlar också om att rädsla är en av våra starkaste drivkrafter. Kanske finns det någon som hotar oss, kanske blir vi förda bakom ljuset, kanske måste vi reagera innan det är för sent. Rädslans argumentation engagerar mycket mer än vardagspolitikens diskussioner. Är det inte cyniska ryssar, lömska asiater eller mordiska araber kanske det är en förtryckande religion i sig som är faran.
En röst på dansk folkeparti, på sverigedemokraterna, på lega nord eller på björklund är inte problemet i sig, det är ett tecken på hur stark tanken om den skrämmande olikheten är. När man vill tvinga andra att följa den norm man själv krampaktigt håller fast vid är det för att världen som man känner till håller på att falla sönder. Men verklighetens folk har i verkligheten olika verkligheter som alla är lika verkliga. Det finns inte en sanning som gäller för alla. Det är både det finaste och det mest skrämmande av allt. Det är, om inte annat, beklagligt att björklund väljer att skrämmas av olikhet snarare än att inspireras av den.

Cash för kontorstolar med inte för kanelbullar.

De flesta skulle nog hålla med om att ideella organisationer ska granskas. Ekonomin ska vara i ordning och, om de har ett socialt eller humanitärt syfte ska man granska att verksamheten faktiskt gör nytta och att pengar används på ett bra sätt. De flesta tycker nog också att man ska ha tydliga kriterier för vad man kan få pengar för att göra och hur man ska redovisa de pengar man fått.
Socialstyrelsen kräver nu i sina nya underlag för ansökningar att verksamheten ska beröra ett dokumenterat och verifierat problemområde. Det låter ganska rimligt. Att ge pengar för projekt som jobbar med frågor helt tagna ur luften vill ju ingen göra. Men vad betyder det? Vilka är det som berörs av en sådan förändring? Vilka jobbar idag med overifierade problemområden?
Föreningslivet har en lång historia av att arbeta med utsatta grupper på olika sätt. Sällan på grund av att det kommit en forskningsrapport som påtalar ett problem, utan för att man möter människor som har behov som man som organisation har möjligheter att tillgodose. De flesta verksamheterna vi idag tar för givet har troligtvis inte startats genom ett principbeslut från högsta ledningen i en organisation utan växt fram genom små initiativ och som visioner eller galna idéer som ingen trodde var möjliga att genomföra. När man nu kräver att problemet ska vara vetenskapligt dokumenterat bygger man murar för dessa initiativ. Det ställer också enorma krav på de som fördelar forskningsanslag, det blir ju i praktiken de som avgör om ett problem är tillräckligt viktigt för att forska på och därmed att, ca 4 år senare kunna anslå pengar för att arbeta med. Idag har samhällsvetenskapen svårt att finansiera forskning och vill man gå utanför de stora forskningsområdena är det ännu svårare. Vågar vi verkligen lita på att forskningen ser, och har resurserna för att analysera, alla tänkbara samhällsproblem. Och vill vi vänta på slutsatserna innan vi börjar med åtgärderna?
Problemet är större än socialstyrelsens nya riktlinjer. Det handlar om ordval, antingen politiskt grundade eller slumpmässigt valda, som begränsar och försvårar föreningslivets möjligheter. Föreningarna likriktas när alla pengar ska sökas med samma formuleringar och redovisas på samma blanketter. Vissa blir duktiga på att följa reglerna och kan få enorma summor för projekt med välformulerade ansökningar. Då handlar det om projektanställningar, telefonabonnemang, kontorsstolar och utvecklande av sociala nätverk med egna Iphone applikationer för att kommunicera med de andra projekten. För andra föreningar handlar det fortfarande om handkassa till bussbiljetter och hembakt fikabröd i församlingshemmets lokaler. De som gömmer flyktingar eller spelar kort med vilsna ungdomar är sällan de som har tryckta profilprodukter och jobbmobil.
Men hur ska man hantera detta? Ska man sluta att granska organisationerna? Ska man sluta mäta måluppfyllelsen helt? Ska pengarna vara fria att använda med först till kvarnprincip. Jag vet inte. Men jag vet att fina ord inte alltid är fina i praktiken. Jag vet att ivern att visa resultat underlättar för de organisationer som anpassar verksamheten efter mätkriterierna. Jag vet att det sker enormt mycket mer än det som syns i årsredovisningarna. Och jag tror att utvecklingen vi ser idag behöver hejdas om vi ska ha något oberoende och idéburet föreningsliv.

Sluta konkurrera, visa enighet!

Under nittiotalet växte sig marknadsretoriken stark även i ideella organisationer. I början handlade det mycket om att få ledningarna att se större frågor än sin egen organisation, få dem aktiva så att de inte somnade till ro i sitt goda rykte utan var aktiva i att skapa positiva bilder. Man pratade då om att organisationerna konkurrerar på en marknad, vad varumärket var värt, om att sälja medlemskapet med mera. Jag tror att poängen har gått fram. Det är dags att tänka annorlunda.
Det intressanta är ju inte skillnaderna mellan organisationerna utan hur de kompletterar och överlappar varandra. Det finns, åtminstone som jag upplever det en stor enighet och välvilja, man tycker liksom automatiskt om de andra organisationerna också. I Röda Korsets Ungdomsförbund där jag varit och är aktiv har det alltid varit självklart att vi tycker om t.ex. rädda barnen, rädda barnens ungdomsförbund, RFSL ungdom, läkare utan gränser, svenska freds och skiljedomsföreningen, cancerfonden, stadsmissionen, diakonia, djurens rätt, Amnesty international, svenska kyrkans unga, Sveriges unga muslimer, scouterna, elevorganisationen, de etniska förbunden som afrosvenska riksförbundet, naturskyddsföreningen, green peace, Röda korset och Röda halvmånen världen över givetvis och väldigt många andra organisationer. Jag tror att de flesta av de som är medlemmar i föreningar känner likadant. Man kan naturligtvis tycka en massa saker, tycka att andra organisationer fokuserar på fel saker eller har fel metoder. Men vi tycker om dem, vi vill att det ska gå bra för dem. Men konkurrensmentaliteten ställer oss mot dem. Att vi ska vinna över rädda barnen ungdomsförbund när det gäller tjejgrupper, att vi tävlar med läkare utan gränser när det gäller katastrofhjälp, att vi tar marknadsandelar från kyrkan och trosförbunden när det gäller mänskligt stöd i kriser. Men det finns inget att tävla om! För människor i behov av stöd och människor som vill hjälpa andra är inte en fast och begränsad marknad. Medmänsklighet har ingen övre gräns, den kan expandera hur långt som helst. Och våra olika arbetsformer förutsätter att det finns andra som arbetar på andra sätt. Att Röda Korset kan besöka krigsfångar utan att gå ut till allmänheten och berätta om det förutsätter att det finns organisationer som Amnesty och Human Rights Watch som gör det. Att läkare utan gränser kan fokusera på sjukvård bygger på att det finns organisationer som Oxfam och röda korset som finns där och kompletterar insatserna med vatten, sanitet, mat, vägar med mera. Vi står inte i konkurrens till varandra, och det måste vi berätta!
Min förhoppning är att det snart kommer en kampanj som flera organisationer håller tillsammans, typ ”skänk dina gåvor till oss, till vem som helst av oss, för vi behöver varandra, och våra insatser kompletterar varandra. En gåva till den ena organisationen gynnar de andra. Vi litar på varandra”
Det finns ingen konkurrens mellan organisationerna, däremot konkurerar vi tillsammans mot konsumtionssamhället, mot överflödstänkande, mot kapitalackumulation och trångsynthet. Det är inte ont om pengar i samhället, vi vill att mycket mera används för att göra världen bättre. Så engagera dig, skänk pengar, starta verksamheter och var med och förändra världen, i vilken organisation du vill!

Om varför arbetarkvinnan hängde sig

Just nu finns en diskussion på aftonbladet om priset på Mona Sahlins handväska, för en tid sedan var det Vanja Lundby-Wedins deltagande i styrelser med höga arvoden. Det har handlat om Gudrun Schymans krogbesök, om hennes deltagande i en danstävlig. Det finns hundratals likande exempel. Var för sig kan de verka intressanta att diskutera. Men när man ser dem tillsammans inser man är Berit Ås fortfarande har rätt. Det handlar om dubbelbestraffning. Det handlar om kontroll, patriarkal kontroll. Kvinnor som tar maktpositioner tar också en risk, de kommer att bli ifrågasatta inte i första hand för sin politik eller för sina beslut utan för sin klädsel, sitt moraliska beteende, sina ”okvinnliga” sidor. Det viktiga att komma ihåg är att alternativet nästan alltid är lika fel, det är det som är poängen. Om Sahlin hade åkt två gånger om året till Gekås i Ullared och köat för en handväska för 143,50 hade detta slagits upp i media som snålhet, som ett okvinnligt sätt att inte bry sig om sig själv eller något annat. Om Lundby-Wedin hade protesterat mot arvodena hade hon varit en terrier, argbigga som bara vill ställa till problem. Hade Schyman stannat hemma och läst riksdagshandlingar istället för att gå på krogen skulle hon varit tråkig, färglös eller varför inte frigid, det är ju ett trevligt litet ord att kasta runt. Och det är också tydligt att det är med vänsterns moraliska argument som de kritiseras. Ytterligare försvåras det av att det finns en föreställning om att vänsterns förespråkare ska vara lite bättre, stå lite mer för vad man säger och vara mer ansvarig för sina personliga beslut än andra. Men även här finns det skillnader. Vem har senast kollat priset på Per Nuders portfölj, vem kritiserar Thomas Bodström för krogbesök och alkoholvanor. Vem vill veta vilka chokladsorter lars Ohly föredrar
Man kan fundera på hur långt steget är mellan att kritisera priset på handväskan och på att avfärda en kvinnlig kollegas idéer med en klapp i rumpan och berömma henne för kaffet. Och det är inte alls bara män som är problemet, att hantera sin egen underordning genom att kontrollera andra i samma situation är en välkänd försvarsmekanism. Kvinnor kan vara precis lika, om inte ännu mer, duktiga på dubbelbestraffning. Det handlar inte om enskilda personers agerande, det handlar om samhällsstrukturer som gör oss diskriminerande mot varandra. Kvinnor drar sig för att ta ledande positioner därför att de vet att de kommer att utsättas för samma kritik som de själva utsatt sina chefer för.
Lösningen på det här är att prata om politik med politiker, prata om ledarskap med chefer, prata om tv produktion med programledare. Så fort det handlar om andra egenskaper hos en politiker än förmåga att föra fram en åsikt bör man vara skeptisk. Kanske måste vi återgå till ett rent partival där partierna själva på demokratisk väg väljer kandidaterna och när väljarna väljer ideologi, inte personer. Jag sympatiserar inte politiskt med ovanstående i någon större utsträckning, men då det är deras kön, deras person, deras personliga val som står i centrum står jag bakom dem till hundra procent. När folk som påstår sig vara socialister har lättare att kritisera de egna företrädarnas fel och brister än att stå upp emot högerkrafterna är det illa. Enade vi stå och söndrade vi falla. Just nu faller vi tungt.

Det är i deras ögon vi mäter vår framgång

När jag tänker på den ideella sektorn tänker jag på föreningar, på frivilliga, på aktivism, på kärlekskrigare, på små tanter med stora hjärtan. Jag tänker på dem som ställer krav, på dem som hittar alternativen. På alla som lägger ner tid som de kunde lagt på stranden, krogen, eller i soffan på att hjälpa andra människor att få det bättre. Som gör det trots att det inte ger uppmärksamhet, pengar eller makt. Men någonstans på vägen har den ideella sektorn blivit ett måste. Ett dom. Ett område som genomsyras av misstankar, om ansvar som liknar statens åtaganden.
För visst är det bra med ambitioner, med kvalitet och med utvärdering. Men det kan helt klart gå för långt. Jag tror att det har gjort det. Vi måste fundera på vad det är som är viktigt. Vi måste kritisera organisationerna för vad de står för, för deras ideologi och för deras verksamheter, diskutera för att göra dem bättre, inte ha kritiken som ett hot som man vill undvika.
Idag upplever jag att man har blivit defensiv, man gömmer sig för kritik, man väljer det säkra alternativet för att slippa bli ifrågasatt. Jag tror att det är destruktivt för demokratin, för samhällets skyddsnät och för vår känsla av att kunna påverka i samhället. Jag vill att fler är spontana, hyr en minibuss och åker runt för att påverka, istället för att köpa marknadsföring från dyra pr-byråer, med okontroversiella budskap. Vi får inte lägga oss och avgå så fort media fått nys om en skandal, vi måste visa att det är vi som väljer våra ledningar, inte tidningsredaktionerna!
För det är inte de snygga powerpointpresentationerna vi minns, det är inte fläckfria riskanalyser eller bländande strategier. Det är tjejerna på åsiktsfestivalen Urix som brinner och glöder för att förändra värden. Som verkar ha vaknat och plötsligt ser världen som en utmaning, de både kan och kommer att övervinna. Det är ungarna på barnlägren, som har det riktigt svårt hemma, men som vi kan överösa med kärlek, grillad korv och godis-ont-i-magen. Det är i deras ögon vi mäter vår framgång, inte i kommunens torra utvärderingar. Det är i Rosengrenska stiftelsens fantastiska verksamhet för gömda flyktingar. Där människovärdet inte läst schenegenavtalet utan agerar på egen hand. Där folk bemöts med kärlek och respekt, inte som en siffra. Det är i alla fantastiska verksamheter på flyktingförläggningar, där man insett att de man behöver är att få leka, få umgås, får vara vanlig. Få baka kakor, få mjöl över alla kläder och få varma smördegskakor med kallmjölk. När den unga bisexuella killen som inte vågat prata med sina vänner men som vågat hångla på pridefestivalen sitter på tåget hem behöver han inte vänta på utvärderingen för att veta om det var ett lyckat arrangemang. När ungdom mot rasism fortsätter sitt viktiga arbete trots ständiga hot är det inte för att kvalitetssäkringsarbetet gått så bra, det är för att rasismens fula ansikte aldrig får vara oemotsagt, intolerans får aldrig vara norm!
Föreningarna får aldrig bli ett verktyg för någon annan aktörs intressen, de ska inte heller styras, utvärderas, eller bedömas av någon annan. Det är passionen, viljan, glöden och framtidstron som måste stå i centrum. Så bränn tidningarna som inte förstår, som driver häxjakt för att sälja lösnummer. Skit i pr-byråernas strategier och följ hjärtat. För värden förändras varje dag, i varje handling. Låt den handlingen vara kärlek!

Hjälper kritiken?

I två artiklar har GP granskat rädda barnens verksamhet, vart pengarna går, hur besluten fattas, vad det är man inte berättar. Självklart är kritiken nödvändig. Det civila samhällets aktörer, de ideella organisationerna, stiftelserna och de informella rörelserna utgör viktiga samhälleliga funktioner och det gör att de måste granskas för att kunna bli bättre. Men det finns en oroande trend, att kritisera för att likrikta, för att avsätta och för att avslöja istället för att kritisera konstruktivt med målgruppens intresse i fokus.

Utvärdering och granskning fyller viktiga funktioner, men de bidrar också till att organisationer planerar sin verksamhet efter vad som gör det lätt att utvärdera. Organisationerna måste tänka lika mycket på att låta bli att göra fel som på att göra rätt. Det finns idag en skepsis mot hjälporganisationer, något man känner av som frivillig i en organisation. Man får ständigt frågan om pengarna verkligen kommer fram, om lönerna för cheferna verkligen är försvarliga och om de administrativa kostnaderna inte är på tok för höga. Kritiken har gjort att de ideella organisationerna inte kan göra rätt, de kan bara vara bra på att undvika kritik i varierande grad. Lönerna är för höga för givarna men för låga för ”marknaden”. De administrativa kostnaderna är för låga för att kunna planera verksamheten på ett bra sätt, men för höga för kritikerna. Ledningens personliga moral ställs i relation till hela organisationens värde som hjälporganisation.

Kritiken gör organisationerna defensiva, det gör att de vågar göra fel i mindre utsträckning. Men det är just i modet att tänka annorlunda som det ideella har sin styrka. Jag kommer från en ungdomsorganisation, för oss är det viktigt att se misstag som lärdomar. Det sker mycket förskingring, men väldigt många fler låter bli att ta pengar de inte har rätt till. Det finns många projekt som misslyckas helt, men de som var med har lärt sig massor på vägen, de fick se att det går att prova, misslyckas och börja om. Om vi bara ska undvika att göra fel lär vi oss aldrig att göra rätt.

Med den viktigaste frågan vi måste ställa oss är varför vi har lättare för att döma de som försöker göra rätt än de som vi vet gör fel. Varför är det organisationerna som vill minska lidandet som ska vara rädda för kritiken medan de som tillverkar vapen, cigaretter, pyramidspel och våldsleksaker bara orsakar axelryckningar och trötta uppropslistor? Varför vill vi jaga de som vill göra något bra, men skiter i dem som inte bryr sig? Hur kan man vara stolt över svensk vapenindustri, men kritisk mot folkrörelserna som t.ex. arbetarrörelsen för att de inte gör tillräckligt?

Den ideella sektorn måste sluta bygga skyddsrum mot kritiken, de måste bygga luftvärnskanoner av argument för att själva sätta dagordningen. Vi måste fortsätta att våga göra fel, att tänka i nya banor, att arbeta i nya former. En annan värld är möjlig, men bara om vi tror på den och låter den få jordmån att växa. I ett trångt växthus finns inga friska frukter.

Hur ska Sverige bli vinnare i globaliseringen

Det var frågan på ett möte om välfärdsfrågorna i globaliseringen. Jag gick dit med en obehaglig känsla i magen. Jag kunde inte riktigt sätta fingret på vad det var som var fel med frågan. Naturligtvis behöver Sverige ha strategier för att navigera i ekonomins förändringar. Naturligtvis behöver vi diskutera det som händer runtomkring oss för att se om vi behöver anpassa oss på något sätt. Men är det vad frågan handlar om?
Vem är det vi ska vinna över? Och finns det en risk att Turkmenistan, Somalia, Lesotho, Nepal eller elfenbenskusten plötsligt går om oss? Plötsligt blir det där man lanserar Iphone 4 och vi får nöja oss med Motorolas lagerutförsäljningar? Kanske behöver vi slåss om de översta platserna. Men förlorarna har vi redan klart för oss. Åt de som har skall vara givet.
Och vad är det vi ska vinna? Kan tillväxten bara fortsätta? Ska vi mäta framgång för ett samhälle i hur mycket vi konsumerar? När det kommer till mat blir ju internationell konkurrens ofta komplicerat. Svenska bönder blir utkonkurrerade av de med lägre lönelägen och frikostigare djurhållningsregler. Och vi blir överrösta med varor så billiga att producentens andel logiskt sett måste försvunnit. Kaffe, oliver, apelsiner och kakao är inte längre lyxvaror i små förpackningar utan billig vardagsmat i storpack. I grilltider gläds vi över hur stora fina köttbitar vi kan få lägga på nyinköpta utekök av rostfritt stål.
Vi kan nog tryggt utropa oss som segrare redan nu. Vi slipper konkurrera på lågprismarknaderna med våra stora exportvaror. Men i det långa loppet är nog förlorarna flera än segrarna. Vi äter massproducerade tillsatsalternativ därför att vi tycker råvarorna blivit för dyra, samtidigt som vi köper studsmattor för 4000 kr och renoverar badrummet var sjätte år för 100 000kr för att färgerna inte kändes pigga längre.
Tomaterna som vi har odlat på innegården där vi bor börjar bli mogna. Vi kommer att få massor med fina tomater, och vi har redan fryst ner en liter murbruksbaljsodlad persilja. Det känns som att vi vunnit lite, men inte över någon annan. Det är ett tankesätt som skulle göra samhället bättre tror jag.

Grundläggande filosofiska funderingar.

Jag började fundera, först handlade det om att de som vill privatisera, liberalisera och avreglera använder smygtaktik, man säger att man vill ha bort turreglerna för småföretagens skull men mänden resurser visar att det nog är storföretagen som intresserar sig för frågan mest. Man menar att vi måste öppna för konkurrens i sjukvården för att förbättra kvaliteten, att man kan tjäna enorma pengar och att det inte finns någon återvändo om man väl tagit besluten kan man tala tyst om.

Sen började vi prata om hur man startade WTO med tanken att länder som handlar med varandra inte startar krig mot varandra, men att avtalen formulerats så att rika länders företag kan utnyttja fattiga länder och det skulle krävas enorma krafter för att förändra en organisation där varje land bara har en röst.

Sen började jag fundera på hur många det egentligen är som ser arbete som en rättighet och inte som en förmån man kan få. För en rättighet måste ju tillgodoses, en förmån kan man bara hoppas på.

En gång i tiden levde vi i samhällen där vi tillsammans kämpade för överlevnaden, genom att jaga och samla föda. Så småningom började en arbetsdelning där någon jagade och någon byggde hus och någon tar hand om barn. Sen började man att odla mat vilket gjorde att fler kunde få större del av näringsbehovet tillgodosett av eget arbete. I takt med att arbetsdelningen ökade fick bönderna producera mat åt allt fler, allt fler jobb saknade också något att byta till sig i byteshandel. Därför krävdes en monetär ekonomi. Lönearbetet kommer som ett brev på posten efter en sådan förändring och den egna försörjningen hamnar i någon annans händer. Denne andre kan om han eller hon önskar avsluta försörjningen.

Mycket få i industrialiserade länder står utanför lönearbetet, jag har sett en siffra på två procent, om den stämmer eller inte spelar mindre roll. De som står utanför lönearbetet idag är dels de som har tillräckligt mycket pengar för att slippa arbeta och de som själva producerar varor och tjänster som man kan få sålt. Extremt få lever utanför den monetära ekonomin. Visst kan man odla sin mat själv men vill man ha en radio eller en dagstidning får man oftast ha pengar att erbjuda i utbyte.

Alltså är 98 procent av befolkningen beroende av någon annans beslut om försörjningen. Det finns de som tycker att det beslutet skall fattas demokratiskt. Det kräver att ägandet inte ligger hon den enskilde utan hos folket, alltså statligt ägande eller arbetarägt. Sen finns det betydligt fler som tycker att beslutet inte skall fattas demokratiskt men att de som beslutar ska ha tydliga riktlinjer för hur de får gå tillväga och vad de får göra. Tillslut finns det de som tycker att demokrati inte skall ha med beslutet att göra alls. Man kan också se det som att både statliga företag med demokratisk beslutordning och privata företag med tydliga regler skall finnas.

Vad menar vi då med att alla skall ha rätt till arbete? Menar vi att vi vill förstatliga företagen? Kan vi tolka deklarationen om de mänskliga rättigheterna som ett krav på ländernas regeringar att konfiskera privat egendom och förstatliga den? Eller menar vi att de företag som finns skall tvingas anställa de som bor i närheten? Kanske kan man mena att statliga företag skall anställa alla som inte får jobb i privata företag. Eller kan det vara så illa att vi inte menar någonting med rätt till arbete. Att det bara är en fin formulering som inte har någon verklighetsförankring alls.

En gång i tiden ville man sluta prata om arbetsgivare och arbetstagare. Man ville istället säga arbetsköpare och arbetare. Om man kikar i svensk media är det inte många som anammat detta koncept. Vi ser det istället gärna som en gåva, som vi får om vi i bästa darwin-anda anpassar oss efter arbetsgivarens önskemål.

Det talas om att världen kommer att delas upp så att vissa delar av världen producerar varor och andra delar producerar kunskap och idéer. Problemet blir ju bara att om man som atomforskare råkar begå misstaget att föda sig en son eller dotter som inte har samma läsambitioner som man själv får man antingen ge upp sitt arbete och tillsammans med barnen flytta till produktionsländerna, eller skicka iväg dem själva. Visst kommer det alltid att finnas arbeten som inte kan utföras på distans. Saker måste monteras på plats, man kan inte helt automatisera all produktion etc. så någon enstaka kan få lyxen att få arbeta i hemlandet med kroppsarbete. För flertalet blir det nog flexibilitet i form av förflyttning som gäller ifall framtidsvisionen faller in.

Finns det något sätt att göra beslutet om försörjning demokratiskt och fortfarande bevara initiativkraft och utveckling? Kanske är lösningen på den frågan det vi väntar på för att kunna ta ett hästkliv i evolutionen.

Ni kan tvinga mig att skjuta, men aldrig att träffa

när min morfar gjorde militärtjänst var det inte som det är idag, att bara ett fåtal blev utvalda till detta äventyr. Man skulle ha bra anledning att slippa. Och vapenfri tjänst var inte ett självklart alternativ. Det var därför det väger så tungt att han på skjutbanan riktade vapnet snett uppåt och skjöt av de skott han förväntades skjuta. När de krävde att han skulle sikta sa han, ni kan tvinga mig att skjuta, men aldrig att träffa. Mannen borde fått medalj! Han fick vapenfri tjänst efter ett tag och arbetade flera år för röda korset. Det finns saker att vara stolt över i de flesta släkter. Hans humanistiska arv är det jag vill förvalta

och jag gör vad jag kan. Jag gick med i röda korset när jag var tio, då handlade det mest om att vara med på barngruppsträffar där första hjälpen var ett återkommande inslag. Jag övade första förband, ringförband och lägga arm i mitella med mamma och pappa och jag kom hem och skrämde dem när vi hade gjort sår sminkning. Sedan åkte jag på barnläger ioch utvecklade en passion för sång runt lägereld. Sedan var det mest styrelsearbete som blev det jag la min tid på. Men jag åkte tre åkger till auswitz med olika grupper och jag höll fem sommarläger som gett enormt mycket.

Vi bad socialtjänsten i ett par olika kommuner att välja ut barn som deltagare, vilket ledde till att vi fick ungar som verkligen behövde få komma iväg en vecka. Men som var ordentligt krävande också. Givetvis enormt roligt men efter bara en vecka var man så trött att man behövde två veckor för att komma tillbaka till verkligheten. Det är särsklit några av ungarna som etsat sig fast i minnet, dels de som hade det särsklilt jobbigt och som man därför kännde särskilt för. Vi hade en kille som var med i tre å i streck. En helt underbar unge fast som allt som ofta omnämndes som ungjävel istället, fast tyst. Han hade energi nog för ett triathlonlag ioch han hittade på bus med en fantasiförmåga som imponerar. Tyvärr hade inte hans mor lika mycket energi och slog honom när jag gick upp i varv. Jag hoppas och tror att han har vänt energin till något positivt men jag har en känsla av att det kan ha blivit ett knippe negativ energi av honom också.

Där fanns också en flicka som hade tydliga tendenser till ätstörningar, något som faktyiskt var ganska vanligt. Och då skall man veta att de äldsta vi hade var tolv år. Hon var elva. En så fantastiskt stark tjej, men som hade en mamma som tog ut sin svaghet på dottern. Båda föräldrarna hade drogmissbruk. De som säger att barndomen är sorgfri får sluta lyssna på gullan bornemark och lära om.

Och så fanns det situationer där man fick en verklighet framför ögonen som man inte trodde man skulle uppleva. Vi hade en kille som var stökig, bråkig och allmänt oregerlig. Vi tyckte inte att han lyssnade alls på det vi sa. En av ledarna blev arg och skrek men hör du inte vad jag säger. Han tittade upp och skakade lite på huvudet. Hon såg då att han hade hörapparat på båda öronen. Pojkens syster berättade sedan att han hade suttit i iransk isoleringscell i åtta månader och blivit i stort sätt döv av förhållandena och behandlingen där. Försåelsen för att han var stökig blev ju lite större med den informationen. Vi hade alla känslan av att vi ville ringa glassbilen och säga åt honom att gå loss.

Det finns många handlingar som förtjänar hedersomnämnande, de flesta av de sker i det tysta, det där som vi kanske nämner i en bisats och säger att det skulle väl alla ha gjort om man var i den situationen. En sådan är en bekant för länge sedan som berusad sätter sig i en taxi på väg ut till kortedala i göteborg. Chauffören börjar prata illa om invandrare och min bekant tar till orda och säger åt honom att stanna. Han går sedan ca 2 timmar istället för att åka taxi med en rasist. Det kommer inte belönas med stora ord eller gåvor. Men för honom var det tillfället då han sa ifrån

När hjärtat talar genom chokladbitar

Min morfar var målare, jobbade på Volvo och var det som man kan mena som ”riktig arbetare”. Mormor tog olika arbeten på hösten och sa upp sig när våren gick över i sommar. Det finns mycket att säga om min morfar och ganska mycket av det är föga smickrade. Han var typisk periodare av arbetarstuk, fredag och lördag drack han brännvin tills han var en plåga för familjen då skulle han gå ifrån kärring och ungar och lägga sig framför spårvagnen. På morgonen var han bakfull och ångerfull. han hade ett heltidsarbete på Volvo där han stod på dagarna, sedan gick han några kvällar i veckan och sålde korv i en korvkiosk och vissa dagar gick han direkt till sitt tredje jobb och delade ut morgontidningar. Mormor broderade tavlor, i mängder så att vi nu efter deras bortgång har fått göra oss av med en hel del, det finns helt enkelt inte väggutrymme att ta hand om alla. De gjorde det till en vana att köpa hus som de målade om och tapetserade om och sedan sålde med några tusen i mellanskillnad. Det är svårt att påstå att det var hantverkarinsatser med betoning på kvalitet och yrkesstolthet. Och de tog med sig allt av det lösa i husen som man inte direkt kunde kräva att ha med vid köp. De hade bland annat ett upplag av trådbackar som hade funnits i garderoberna i husen. Att ta allt man kunde få var också något man skulle göra enligt min morfar. Mediciner som skrevs ut skulle tas ut till allt vad receptet tillät, även om det inte skulle användas. Och det skulle stjälas på arbetsplatser mest för sakens skull. Min mamma som sommarjobbade med att packa bananer förväntades ta med sig bananer hem. Hon pratade med förmannen och betalade för bananerna som hon kom hem med och sa att hon smugit ner i väskan. Det är mycket med honom som man kan tycka är väldigt konstigt och märkligt.

Min mormor var väldigt nervös under många år, det mesta var otäckt och konstigt, sen gick hon allt mer in i senil demens och blev mindre och mindre delaktig i det som hände runt omkring henne. I min familj har vi ett uttryck som beskriver det som händer när man helt talar förbi varandra, som kommer från henne. Vi satt i soffan hos mina föräldrar och vi hade hällt upp kaffe. Mormor var lite irriterad och morfar försökte med att säga att du kan väl ta lite kaffe. Hon såg förnärmat på honom och sa förvånat ”men skall jag dricka kallt kaffe?” Kaffet var givetvis inte kallt. Hon var ofta arg och tjurig vilket leder till den andra anekdoten jag kommer att delge om henne. Vi firade en födelsedag hemma hon mormor och morfar och min morbrors familj med barn och barnbarn var med. Hon var tvärarg över alla dessa människor som var hemma hon henne och åt hennes kakor. För att lätta upp hennes humör försökte någon säga att men nu skall du väl inte vara arg, du har ju ditt första barnbarnsbarn här. Det är väl roligt. Jaha, och vad heter det då svarade hon surt. Klara! jaha, ja det var ju det fulaste namn man kunde tänka sig.

Men det fanns en orsak till hennes humör skulle det visa sig. Hon blev sjuk och blev intagen på sjukhus. Min mamma ringde och i det närmaste bad om ursäkt för att de behövde hantera en så svår och besvärlig patient. Men de förstod inte alls vad hon menade. Min mormor var på sjukhuset den mjukaste och trevligaste lilla senila tant man kan önska sig som vårdpersonal. Men de sa att när hon kom in till sjukhuset hade hennes blodsocker varit skyhögt i direkt skadliga doser.

Morfar älskade mormor, av hela sitt hjärta men han var dålig på att visa det under största delen av deras äktenskap. Det är plågande att se någon vandra ifrån en, fast personen sitter bredvid i soffan. Att behöva påminna om vem man är tio gånger om dagen och svara på samma tre-fyra frågor och försöka att låta bli att låta trött är inte lätt för någon. Men hon blev glad när hon fick chokladbitar. Och han älskade att se henne glad, och han ville be om ursäkt och göra bot för de tidigare åren. Så hon fick choklad bitar, och hon fick banan. Han hade inget annat sätt att göra henne glad. Så när vårdpersonalen sa att han inte fick ge henne sötsaker var det en rekommendation han inte kunde följa även om han ville. Vad gör man när choklad är det enda sätter att säga jag älskar dig mitt hjärta

när hon blev sämre fick hon tas in på ålderdomshem, vi ville att de skulle få ett rum tillsammans, men det var omöjligt eftersom man inte kan ha friska på en avdelning för dementa. Så han hade en soffa i hennes rum som han satt på. Han kom dit så tidigt som de tillät honom att komma och han satt där tills de sa att han måste gå hem. Säkert krävde han mer uppmärksamhet av vårdpersonalen än vad hon gjorde men hon var hans liv och han satt på sin soffa. När hon gick bort hade han fått ett eget rum i huset fast på en annan avdelning där låg han någon månad innan han också gick bort. När hon var borta var hans livssyfte också det.

Trots allt som finns att berätta om honom kan jag inte känna annat än djupaste respekt och kärlek. Han var en väderbiten man från en karg och kämpig värld. Han menade aldrig illa. Han ville väl.

Proletärkultur och arbetarromantik

lite torrt konstaterade en arbetskamrat på ett bygge att ”när man fått barn är kärlek något man gör” han menade att det är att köra till fotbollsträning och heja på sitt barns lag när det regnar. Det är att hålla om sin hustru när man äntligen får en stund framför tv:n. Att steka fiskpinnar och titta på byggare bob, som man fortsätter titta på när barnet i knät somnat och faktiskt märker att man skrattar till lite grand ibland.

Man träffar mycket konstiga människor på ett bygge. Jag valde att bli betongarbetare, och en ganska vanlig uppfattning är att det är betongarna som är de konstigaste på bygget. Men det finns märkliga snickare också. Och framförallt finns det överraskningar överallt på ett bygge. Dels saker som kan falla ner på en eller som på annat sätt kan skada dej. Men nästan alla bjuder på överraskande sidor. Väderbitna män från en karg och kämpig värld beskriver dan betrglund ett par byggjobbare eller kanske industriarbetare. Och beskrivningen passar ofta ganska bra in. Många har en hårdhet. Och många har en jargong som man kan tycka är stötande. Kärringen är det vanligaste sättet att titulera sin livskamrat. Man pratar lite då och då om blattar, negrer och bögjävlar och man vill gärna kommentera de kvinnor som haft oturen att ha vägen förbi bygget. Men det är sällan hela sanningen. Det finns kärlek i mängder och det finns en värme som man saknar när man lämnar byggena

en sådan överraskande situation var när kanske sju män satt vid sitt fikabord och pratade om kärringen och ungarna, att man får ta några kronor till snus, sen får man lämna över resten till henne och man ser inte röken den lön man sliter ihop. Och ungarna är ju mest till besvär. Inget ovanligt att höra och det mesta är överdrifter även om det givetvis finns ett mått av sanning i det. Plötligt säger en man att ”ni kan säga vad ni vill men mina barn är iallafall det finaste som hänt mig”. Det blir knäpptyst, sedan kommer medhåll, ett efter ett. Sedan följer ett samtal när de pratar stolt och varmt om sina barn och de fina stunderna.

En annan är när en Morgan, som verkade tycka att kroppsljud är det roligaste som finns och som väldigt många skulle uppfatta som burdus och skränig, kommer in och sätter sig bredvid sin kamrat som han jobbat med i många år. Kompisen sitter med huvudet i händerna och suckar djupt. Morgan slänger ut ett ”hur fan är det i dag” då medan han packar upp en tidning och sin matlåda ur väskan. Kompisen dröjer lite och säger ja, det är mycket nu. Morgan lägger sin hand på kompisens axel, låter den ligga där en stund, kramar till med handen och sedan återgår han till att bläddra i sin tidning. Kompisen får förnyad styrka och går och tar på sig stövlarna innan han kommer tillbaka och avslutar kaffet. Handen betydde så enormt mycket. Det kunde varit ett långt samtal om hur det är, men det ligger sällan för den här typen av gubbar att ”tala ut”. Handen betydde allt som man kunde ha sagt under ett sådant samtal, jag förstår att du har det svårt, jag finns här för dig.

brandtal

Det sitter en kvinna vid ett köksbord. På bordet ligger en ren duk, en av de finaste hon har. Hon har ställt fram två koppar och på fatet har hon lagt en bit mörk choklad, så har hon sett på restaurang att man skall göra. Hon har städat hela dagen fastän lägenheten var nästintill dammfri redan när hon började. På bordet finns också en Tosca tårta, hon misslyckades tre gånger innan hon fick det rätt. Det har börjat bli allt oftare hor gör så här. Hon vet att hon kommer att vara ledsen i kväll, men nu gör det inget. Att planera pyssla och baka är så roligt. Hon sjunger för sig själv när hon dammar av samma bok för tredje gången. Hon ställer kopparna i diskhon och lägger tillbaka duken i linne skåpet. Naturligtvis skulle ingen komma. Ingen skulle äta av tårtan hon bakat. Ingen skulle förklara allt hon sett på tv men som hon inte förstått för att det inte varit textat till svenska. Ingen skulle säga att hon var vacker in klänningen. Hon är ensam.

Ibland kan det räcka med ett leende eller en kort pratstund för att förändra en människas liv och tillvaro. Inom röda Korset ges du möjlighet att göra det där lilla som betyder så mycket. Delta som ledare på ett barnläger och jag lovar att du blir tio centimeter längre när du ser barnens ögon och vet att du har gett dom något att berätta när de kommer tillbaka till skolan och de andra berättar om solsemestrar

Sug ut livets märg varje dag då att du inte plötsligt en dag inser att du aldrig levt, orden är inte mina med dom är sanna.

Inom röda korset kan du göra nästan vad som helst. men du gör det för att du tror att man kan förändra världen, för att du vet att alla människor är värda lika mycket. För att du en Dag skall kunna säga att du var en av dom som var med och gjorde världen lite bättre.

Du är alltid välkommen som en av oss
Vi kan förändra. Vi ska förändra

I cry out for thy power

In your name, whatever it may be, or what ever form you might take, i ask of you:

Let you face shine upon the African farmers who pay the cost of western consumerism and European imperialism. Walk by them and give them the support we fail to summon

Let you healing light guide those who will die in diseases we know how to cure but choose not to. Carry them when we choose money over dignity and compassion

Hold your hand over the freedom fighters of the world, who dwell in forests and mountains and sing songs of the day when the flowers and the soil belongs to everyone. Let their aim be true and their hearts never grow bitter

Be the last hope of the imprisoned in unjust wars and for the parents and friends to those who felt the consequence of the American way. Let them know that no power can last forever and that judgement will come.

Explain the new world to those who live in Diaspora, who was forced to leave everything that was loved and good and are now seen as the other and a stranger. Give them the smell and taste of the fruit and bread of the old country when the new lacks the will to share their passion.

And let your kingdom come and your spirit be present for all who struggle with loneliness, for those who live their last days away from home and the beloved, for the new slaves of the colonialism we call multinational trade, for the victims of violent patriarchal dominance, for the children that starve and the weakened millions of the countries we in the west have chosen to keep in poverty and dependence.

Hear my prayer, hear my call, listen to their voices, and know that we need you. You are the lord, and we know that you are the divine power within us, you are the good and the brave in all of us, a prayer to you is a call to us, we will not wait for a divine power to aid us because we are the divine power and we are the almighty. God is just another word for our own power to change the world and destroy the evil forces that we create. And I truly believe in god.

Höstfunderingar på ett intercitytåg.

Löven börjar bli gula, soltimmarna blir färre och temperaturen sjunker. Det är nog ett faktum att sommaren har övergått i höst. Åkrar och fält är fulla av vita Mars-Mallowsliknande ensilage. Jorden har gett det mesta den tänker ge för i år. Dofter av skog och svamp gör ett välkommet återtåg. Soppa känns som ett lockande alternativ varje gång jag är hungrig. Nu är skafferierna fulla. Det är nu vi ska koka, steka, stuva, hacka och riva årets skörd av morötter, potatis, palsternackor, vitkål, gul lök och rödbetor

Omslagen till Allers och hemmets veckotidning ser förvånansvärt tilltalande ut med paj och bröd och handarbeten att pyssla med på mörka höstkvällar. Inte fan kommer jag att börja sticka eller knyta makramé. Men det ser trevligt ut.

Man får hoppas att yamshusen också är fulla och skapar stolthet och trygghet för de afrikanska jordbrukarna. Att durra, bönor, ris, majs och matoke också har haft tillräckligt bra år för att ge bra skörd. Man får hoppas att de, som tvingades av kolonialmakterna att sluta med matproduktion för eget bruk och istället odla oätliga exportvaror, har fått återgå till att bygga upp det egna samhället istället för att bygga upp Europa. Man får hoppas att de som litade på utländska råd om hur produktionen skulle effektiviseras och läggas om men som smärtsamt insåg att råden bara var lämpliga i europeiskt klimat nu vågar lita på att det är de själva som är experter. Kanske, men bara kanske vågar man också hoppas på att veckotidningarnas recept snart innehåller även afrikanska eller andra råvaror som vi som etniskt svenska knappt hört talas om. Detta förutsätter givetvis att man slutar utestänga halva världen genom sjöfartstariffer, tullar och egna subventioner.

Jag sitter just nu på ett tåg från Stockholm till Malmö. Kanske är det därför mina tankar kretsar kring jordens gåvor och de kvinnor och män som ägnar sina liv åt att framställa och utvinna dem. Kanske kan denna resa vara ett enkelt tips till dem som fattar besluten i jordbruksfrågor. Flera beslut som fattats de senaste åren har bevisat att denna resa ut i landet inte gjorts. Ett av dessa är ligghallarna. Man har bestämt från myndigheternas sida att alla som har djur som går ute skall ha ligghallar med betonggolv. Säkert med djurens bästa i åtanke, för vem vill ligga på kall mark? Dock är det ju så att väldigt få Highland Cattle kossor och islandshästar hanterar en betongblandare.

Beslutet har lett till att många fått lägga om planerna och ha andra djur, för man lägger inte så pass mycket pengar på ett hus till djur som vill vara, äta och sova i skogen. För de som byggt huset har detta lett till nya problem. Kossor går, förvånande nog hellre i gräs än på betong. Men eftersom det är på betongplattan som maten delas ut istället för som tidigare på lite olika platser så trampas jorden runt plattan sönder och korna kan skada sig. Ofantligt genomtänkt. Ett annat exempel är slakterierna, vi har länge hört om långa transporter till slakt och Sverige har drivit frågan i EU. Nu lägger flera slakterier ner på grund av regler och kostnader i sverige. Gotlänningar är hänvisade till Kristianstad, vilket knappast kan vara bättre än att underlätta för slakt på Gotland

Den artikelserie som var med i aftonbladet för ett par veckor sedan dyker också upp i huvudet. Två journalister som i bästa Janne Josefsson anda, fast helt utan hans kompetens, ägnar tre heluppslagsartiklar åt att ”avslöja KRAVbluffen”. Jag skulle hävda att dessa två är personligt ansvariga för att utvecklingen mot ett renare jordbruk och en bättre djurhållning nu riskerar att sakta ner. Jag hoppas att ni två känner när ni ser övermedicinering och miljöförstörning att ni har del i den. För visst skall KRAV kritiseras, ligg på dem med blåslampa, ifrågasätt varje kvitto och varje beslut. Men att avfärda en hel rörelse för att ni köpt tio påsar grönsaker är att göra en kalkon av hönsfotspår och är helt förkastligt.
KRAV och andra märkningar handlar om principer. Rättvisemärkt kaffe är inte nödvändigtvis godare än annat kaffe, för det är samma råvara framställd på ett annat sätt. Att en icke KRAV gurka inte innehåller gift är väl knappast ett bevis för att KRAV är en bluff. Det handlar om att ta steg mot ett bättre samhälle, att minska orättvisorna i världen och att medvetandegöra konsumenter om vad man kan göra om man vill förändra. Du kommer nog inte att uppleva drastiska skillnader i ditt liv om du börjar köpa KRAV, men kanske gör det skillnad för naturen och bonden. Man måste tvinga sig att se lite längre.

Vi som arbetat med etisk och rättvis handel har fått kämpa emot misstänksamhet om fusk och mot, framförallt gubbar som ägnar tid som vi kunde ha nyttjat bättre till att berätta för oss att ICA kassörskor klistrar på krav och rättvisemärkt-etiketter på lagret innan varorna kommer ut i affären. Att vi blivit lurade. Inga förklaringar eller hänvisningar till generalagenter eller producenter hjälper, de har varit fasta i sin övertygelse. Vi har också kämpat emot företagen som inte gjort särskilt mycket reklam för sina miljö- eller etiskt märkta produkter. Det har till och med ibland varit svårt att få komma in i butikerna och gratis göra reklam för butikens egna rättvisemärkta kaffe, en insats som dessutom görs frivilligt och obetalt.

Denna enorma skepsis finns inte på samma sätt i andra länder. Vi är bland de sämre på etisk handel. Ni två journalister har ökat på den skepsisen utan att bidra med några väsentliga fakta. Tack för det.

Nej världen är konstig. Tågresan närmar sig sitt slut. Jag kommer att njuta mycket av de svenska och importerade grönsakerna i höst och vinter för jag har flyttat ihop med en vegetarian och vi gillar båda att laga mat. Vi kommer att fortsätta kämpa för en bättre, renare och mera rättvis värld trots artiklarna. Vi kommer att tända ljus och njuta av höstvädrets krafter. Jag hoppas att världens jordbrukare kommer att kunna vara stolta när skörden är gjord och få välförtjänt vila tillsammans med boskap och natur. Berg är till för att flyttas

Inte kattleksaker för alla

Idag kom det tredje främlingsfientliga, högerpopulistiska utskicket. Jag har flyttat till skåne blivit sambo och skaffat två små katter. Utskicken upprör mig men är till glädje för katterna. Vi har nämligen rivit sönder utskicken från skånepartiet, Sverigedemokraterna och någon ny bokstavskombination som jag inte sett tidigare, men det var inget nytt i budskapet. Av bitaqrna har vi gjort små bollar som katterna jagar och leker med. Jag kan ändå inte känna mig tacksam för att jag fått dem. Vi hade ju kunnat använda annat papper. Jag tänker också på de som inte har katt, som får dessa utskick och inte har samma praktiska användning för dem.

Men det är intressant att se hur dessa papper har ändrats med tiden. Tidigare var det mest tal om hur mycket det kostar med invandring. Jag minns ett papper från Sverigedemokraterna som för några år sedan ”avslöjade” hur mycket bidrag varje invandrarfamilj får i socialbidrag. Det var ganska enkelt att räkna ut att det bara var dumheter. Man hade räknat ihop alla de grunder för bidrag som finns i socialtjänstens regi, uträkningen stämde om alla i familjen fick bidrag för glasögon och om de behövde en handikappsanpassad lägenhet med mera. Idag ser man inte de uträkningarna längre. Idag handlar det om trygghet och tradition.

Det handlar också om islam. Tydligen är det lättare att prata om idag, vi fick höra i veckan att man i en dansk studie frågat folk om de tror att islam kan kombineras med demokrati. Det var ganska många som svarade nej. Kanske beror det på hur frågan ställs. Skulle man fråga hur folk tror att Amish eller mormoner ser på mänskliga rättigheter skulle nog de flesta säga att de inte vet. När det gäller islam tror vi att vi vet hur det ligger till. För vi har ju hört om slöjtvång, hedersmord, kvinnoförtryck och önskan om världsherravälde.

Hur mycket de högerpopulistiska partierna än skulle vilja att människor marscherade i raka led och undvek eget tänkande är verkligheten ofta en annan. Så är det inom islam, det finns enorma mängder variationer och synsätt.

Framförallt kan vi väl slå fast följande, människor generellt är inte dumma. Det finns grenar inom islam som inte arbetar för demokrati, men för de allra flesta är religionen något man lutar sig emot när livet inte går som man har tänkt sig, eller som något som ger styrka och glädje i vardagen. Precis som i alla andra religioner. Och att utmåla alla muslimska kvinnor som offer gagnar knappast dem utan snarare hindrar och försvagar man dem man påstår sig vilja stödja.

Vi måste visa för främlingsfientliga krafter att vi inte är lättlurade, att nya formuleringar av samma skit inte biter på oss. Vi måste också visa för media att vi inte är intresserade av förenklade bilder och stereotyper.

Utan tvivel är man inte klok. Vi måste våga se oss själva i andra och andra i oss själva. Tillit är något man måste öva på.

Är han betongare?

Vi stod på ett bygge, vid en väggform, vi armerade och pratade om olika saker. Han jag jobbade med pratade om att man är bra på olika saker i olika sammanhang. Att man kan känna sig trygg med sig själv i ett läge, och bli osäker i ett annat fastän man gör samma sak. Jag frågade om han visste vem Pierre Bourdieu var

Nej han har jag nog inte jobbat med, är han betongare?

Han log, det var ett bra sätt att sätta mig på plats lite grand, kom inte här och namedroppa sociologer. Men han har också helt rätt. Bourdieu var inte betongarbetare, han jobbade inte heller på varven i Göteborg. Men det är dom som borde veta vad det var han tänkte. Vad jag ville komma till med frågan var att berätta om hans tankar om habitus, om hur vi har olika former av kapital, socialt, kulturellt etc och att det är precis det som min arbetskamrat menade. Att man har olika ”kapital” till förfogande i olika situationer. Och det är också så man förstår vad klass egentligen handlar om. byggjobbare generellt tjänar ganska bra, det skulle placera dem ekonomiskt i medelklass. Men den genomsnittlige byggjobbaren hörs väldigt sällan i den politiska debatten. Mycket få böcker skrivs av byggjobbare med mera. kanske beror det just på att man saknar det kapital som krävs. Vi håller på att stänga ute invandrarna från vår traditionella svenska gemenskap just i det att om du inte vet vem karl Bertil Jonsson, Olof Palme, Tage Danielsson och Astrid lindgren är kan du heller inte delta fullt ut i debatten och i gemenskapen. Detta är inget medvetet, eller ondskefullt, det bara är så det funkar. Vill du delta i en intellektuell diskussion måste du känna till vissa begrepp, kunna vissa liknelser, förstå vad som menas med skämten och jargongen. Det kan inte förklaras på ett enkelt sätt, du måste liksom växa in i det. Till viss del är bibliska referenser ett sånt exempel, om du förstår vad som menas med att någon är en Judas, att någon säger som Sodom och Gomorra, eller att köttet också är hö, då kan du delta i vissa sammanhang och du skulle anses som beläst eller intellektuell och du skulle få vara med och diskutera andra saker. Men visar du att du inte känner till samma referenser, inte kan deras koder, då kommer ganska snart den dräpande kommentaren, ”jag har alltid beundrat folk som kan jobba med händerna”. Du är därför inte en i gruppen, du är en trevlig anekdot att berätta om för andra.

Allt detta ville jag berätta för min arbetskamrat. För det är ju skitspännande, det är ju de som jobbar på bygget som ska ha koll. Som skall ha det intellektuella övertaget. men jag tror inte att han kommer att läsa något som Bourdieu skrivit. Eller för den delen något som är utgivet av studentlitteratur. Han är intellektuell, han tänker, processar det han ser, finner logik, hittar system och söker svar. Men inte hos akademin, inte hos de som faktiskt funderar på samma sak och har resurserna att ta reda på hur det kan vara. Han söker svaren i dagstidningar. I samtal med folk som inte delar hans passion. Och han blir frustrerad. Och vad är poängen med vår akademiska kunskap om den inte är tillgänglig för betongarbetaren som verkligen behöver den?

När den egna medvetenheten blir andras plikt

Ganska många rörelser har växt upp, rörelser med olika gruppers intressen och rättigheter i fokus. Några exempel är radikalfeminism, homo- bi- och transpersoners rättigheter, djurrättsrörelser med mera. Gemensamt har dessa att det ofta handlar mycket om individuellt förhållningssätt och livsstil. Man uttalar sig inte bara kring hur politiken och lagarna skall utformas, det handlar också om hur enskilda individer bör handla och tänka.

Vi känner igen fenomenet från t.ex nykterhetsrörelsen, handikappsorganisationer med mera. Man vill skapa förståelse hos allmänheten kring den specifika gruppens behov. Den absolut största delen av detta arbete är nödvändigt och bra. När busschaufförerna får prova på att åka rullstol och gå med förbundna ögon förstår man lättare vad som krävs av dem för att göra resorna mindre farliga eller obehagliga. När vi får möta personer som är öppet homosexuella förstår vi att det inte är konstigare än vad vi själva gör det. När vi möter vår egen roll i könsrollssystemet förstår vi vilka konsekvenser våra handlingar kan ha. Så lång är allt gott.

Problemet kommer när vi varit insatta i vår fråga så länge att vi glömmer var man börjar. När radikalfeminismen har så många principer, regler och alternativa tolkningar att det krävs en lika lång process som de aktiva medlemmarna själva haft för att förstå vad det är som menas och hur man skulle kunna bryta mönstren, blir det obegripligt för den som inte vill förändra allt, bara förstå. Jag hade ett samtal med en kille som tyckte det var ett stort problem att skolan tar könstillhörighet som något självklart och delar upp barnen efter pojkar och flickor. För de barn och ungdomar som vill bli kallade ”den” istället för han eller hon blir detta ett ständigt samtalsämne då eleven måste påpeka det för varje ny lärare. Istället borde läraren fråga alla om vilken könstillhörighet de vill tituleras som.

Och det är där man går över gränsen för hur mycket omgivningen skall behöva förstå oss. Det är min bestämda uppfattning att man själv skall få definiera vem man är, bygga sin egen personlighet och respekteras för de val man gör. Men när man kräver så mycket av omgivningen att det blir ohanterligt har man missat hur samhällen organiseras. Normativt beteende kallas det när man gör som alla andra, eller som vi tror att vi förväntas bete oss. Det är liksom så det funkar, vi har ramar i vårt tänkande, dessa är fullt föränderliga, men inte över en natt och inte utan visst motstånd.

Vi måste våga svara på de frågor vi själva ställde när vi först stötte på problemen vi jobbat med i flera år. Vi måste lyssna på frågorna och inte reagera direkt på det som kanske kommer efteråt. För en tretton årig kille är det inte sexistiskt att tycka att slits och cafe är spännande. Vi måste processa fram insikten snarare än att slå argumenten i huvudet. För de allra flesta är sexualiteten inget som fyller tankarna varje dag, skola in långsamt i ett nytt tankesätt istället för att skrämma fram förståelse.

För vi är inte mer än människor och vi menar förvånansvärt lite med det vi gör. Oftast tänker vi inte ens på att vi gör det, men med medvetenhetens glasögon blir våra reaktioner till politiska handlingar. Det kan också vara så att vi försöker göra rätt men inte riktigt vet hur vi skall bete oss. Vi vet att det är fult att stirra på avvikande människor, så därför tittar vi bort, vilket gör att personen känner sig ännu mer utanför eller annorlunda. Vi intresserar oss för andra kulturer, men gör det tafatt genom att röka vattenpipa och gå på libanesisk restaurang med svenska vänner. Min egen sexuella läggning har gett mig ett visst intresse för bröst, att jag tittar när någon går förbi skall inte tolkas som att jag förminskar personen till bara ett par bröst, eller till ett sexobjekt. Det betyder bara att jag reagerar på stimuli som det så vackert heter. För det är vad det handlar om, kommer en man i rosa klänning och läppstift tittar vi, inte för att det är fel eller för att vi tycker illa om det, utan för att det är iögonfallande. Har man ett iögonfallande yttre antingen till omgivningens uppskattning eller inte får man leva med att folk tittar.

Jag menar inte att vi skall acceptera diskriminering i någon form eller att vi skall sluta utveckla nya tankar kring politik och identitet. Jag menar bara att vi måste ha förståelse för omgivningen, möta folk där de är och låta bli att tillskriva den förväntad inskränkthet eller fördomar.

Att ha vardag i exil

Hösten är i sin finaste fas just nu i Malmö, i alla fall vissa dagar. Luften är kall och det känns som att det händer saker i kroppen varje gång man andas in, dofter och färger gör en promenad till en helande stund för själen i full new age stil

När man går genom Malmö och särskilt områdena runt Möllevången slås man av hur många män, äldre män som vandrar runt. Det är trevligt, det står gubbar och pratar i gathörnen, vid fruktstånden och i butikerna. Men det finns också ganska många som ser ut att ströva lite oroligt, lite som om man letade efter något att ha som syfte till sin promenad. Som antropologiskt intresserad är detta spännande. När jag jobbade på bygge är detta något man ser ganska mycket av. Det kommer allt som oftast herrar som vill titta på vad som byggs. Jag har fått känslan av att det är pensionärer som inte blev byggnadsarbetare men som intresserat sig för det under åren. De som skaffar sig en imponerande verktygslåda med maskiner och verktyg som ”kan vara bra att ha” fast som de kanske inte riktigt vet när de skall ha användning för. Som de som har flera olika varianter av hyvlar eller har skaffat sig en spikpistol och en liten kompressor trots att de bor i lägenhet. Dessa herrar står ofta ganska länge och tittar, upp till en timma och ibland om man kommer tillräckligt nära eller de tar mod till sig ordentligt kommer det en fråga. Det är den mysigaste delen. För det finns två typer av frågor. Den ena är den där man undrar hur det funkar, ”vad är det du håller på med” eller ”vad gör man sedan” eller direkta frågor om konstruktionen ”hur många lägenheter blir det” med mera. Sedan finns det frågor som visar att de vill få känna sig insatta eller ”tekniska” som kan vara lite tafatta men som är trevliga. Det kan vara ” är det kalk eller cementbruk det där” eller jasså ni använder…

Det finns också gubbar som haft hus tidigare och som flyttat in i någon av lägenheterna i huset vi byggt, som går runt på gården på jakt efter något att titta på. Det har alltid funnits något att göra i huset, man kan klippa på en buske eller kratta lite löv. Nu är man inte behövd på samma sätt. Bostadsrättsföreningen har fixat någon som kommer och gör sådant. Att lämna huset och flytta till lägenhet måste kombineras med att man skaffar nya saker att göra. Annars blir det jobbigt.

Men för männen runt möllan kan det vara något annat som skapar den mållösa promenaden. För många av dem är den en begynnande ålderdom i ett land de inte hade planerat att spendera den i. Kanske går man i funderingar kring hur livet blev och hur det var tänkt att bli. Kanske kring dubbelheten i att leva utan förföljelse och krig men också utan allt det som man växt upp med och älskat.

För den som förväntar sig att invandrare skall känna ren tacksamhet och glädje över att få bo i sverige bedrar sig nog ordentligt. Visst kan man känna glädje över att man inte längre behöver vara rädd och orolig på samma sätt och visst kan man känna sig tacksam över att få bygga upp ett nytt liv och en ny framtid för sina barn. Men för många är vistelsen i Sverige ett konstant bevis på att det inte gick som man hade tänkt sig

Det finns en särskild grupp med en särskild identitetskonflikt. Det kallas diaspora när man lever i ”exil” med ett ”riktigt hem” någon annanstans. Definitionen av denna grupp skiljer sig lite, några menar att det bara rör de grupper som historiskt eller mytologiskt berövats sitt hemland och som tvingas leva spridda över världen tills den dag de kan återvända. Andra menar att termen han användas för alla de grupper som lever delvis ofrivilligt i ett annat land än de uppfattar som sitt eget.

Denna identitet är mycket svår att hantera. Hur skall man förhålla sig till det tillfälliga landet man befinner sig i och hur tillfälligt kommer det att vara. Om tanke är att någon gång kunna återvända kan ju två hundra år vara tillfälligt. Ett sätt är att skapa ett ”hem borta” där man försöker skapa ett så likt liv som möjligt till det som man hade haft i hemlandet utan att intressera sig för det tillfälliga landet alls. Ett annat sätt är att acceptera och anpassa sig till det tillfälliga landets språk och normer och kulturella yttringar men att ha hemlandets i bakhuvudet som en dubbel identitet. Detta är det absolut vanligaste men också det svåraste. Du jobbar på ett svenskt företag, du köper svenska varor, pratar svenska med dina barn tillsammans med modersmålet och du tycker dig förstå allt som upplevdes som mycket märkligt och konstigt när du först stod iför det. Allt detta fast du egentligen vill vara tillsammans med gerillan i bergen och slåss för landets frihet eller vid det där huset vid havet som du som liten spenderade somrarna. Du är nöjd med ditt liv som du lever det nu fast du egentligen vill något helt annat. Och så ser du ett högerpopulistiskt parti i Sverige som tycker du borde anpassa dig mer och du tänker att -bara så ni vet kan vi strida i bergen i Sverige också, fascister som fascister.

Man kan säga vad man vill om nationalism, men den påverkar på ett djupare plan än någon annan politisk inriktning. Många antropologer menar att man inte kan se det som politik utan bara kan jämföra det med religion. Nationalismen handlar om din plats på jorden och oftast om att någon eller till och med alla vill ta ifrån dig den platsen. Det finns utan tvekan dålig nationalism, men frågan är om det finns bra nationalism. Det kanske bara finns nödvändig. För en grupp människor som förföljs och förtrycks blir det nödvändigt att prata i termer av nationalism.

Nationer och etnicitet är skapat av människor. De är sociala konstruktioner och politiskt fattade beslut som bestämts av någon, någon gång. Etnicitet kan vara ett vapen för den som vill mana till hat emot någon och de uppstår väldigt ofta först när det finns en konflikt. För mig idag är min etniska tillhörighet ganska ointressant men jag skulle svara svensk om någon frågar mig. Skulle det komma en annan situation skulle jag kanske höja en fana för Göteborgsregionen, kalla mig göteborgare och inte svensk och jag skulle läsa på om hur svenskarna har tvingat sig på oss göteborgare under åren. Det är egentligen inte viktigt om det är objektivt sant eller inte. Det är symbolerna som är viktiga, inte de faktiska händelserna. Och det handlar om politik och inget annat. Det är det som gör att jag inte är beväpnad göteborgspatriot utan bara en person med, för ickeinvigda, märklig humor.

Men vad betyder det här i praktiken. Kanske att man bör vara försiktig med att använda etnicitet som motiv till olika handlingar eller åsikter. Men också ha förståelse för att för den som en gång fått in tanken om att ens plats på jorden är ifrågasatt kan detta inte bara släppas eller glömmas. Det är mycket svårt att lämna ett ”vi” som man upplevt mycket starkt. Om du skulle få redan på att du egentligen är adopterad, skulle du utan vidare byta familj?

Att göra uppror är rätt. Förföljelse kan aldrig försvaras. För den som befinner sig i en situation där den egna nationen är utsatt och där man förföljs för sin etniska tillhörighet är det fullt förståeligt och i många fall försvarbart att strida emot. Men det är med människorna man bör ha sympati, inte med nationalismen i sig. Kurdernas och palestiniernas sak är vår, men bara tills mänskliga rättigheter och mänsklig värdighet har blivit säkerställt. Då bör man verka för att etnicitet och nationalitet blir en mindre viktig del av identiteten.

Men det är väl inte fel att älska sitt land kan väl någon invända. Och det är det väl inte egentligen förutom det faktum att nationen per definition är uteslutande. Det är en identitet som några är och andra inte är. Detta gäller alla vi begrepp, men få är så omringade av upplevelsen att man behöver strida med vapen för att försvara vi:et

Mitt rena skägg

Han kommer fram och går bredvid mig. Först hör jag inte vad han säger, men sen talar han tydligare. Your beard, its clean. It is nice, and clean. Vad säger han, tänker jag för mig själv, och vad svarar jag på det? Jag börjar formulera ett tack, men så inser jag att det inte är en komplimang.

Jag har både tid och möjlighet att hålla mig ren, inte bara när jag verkligen behöver, utan i princip när jag vill. Jag har papper till hands varje gång jag äter. Jag förväntar mig att få papper om jag köper färdig mat och att jag har papper hemma är inget jag ens reflekterar över om jag skall ha eller inte. Jag har aldrig ens ställts inför situationen att behöva välja mellan hushållspapper eller något annat jag behöver.

Han bor i kibera, kanske världens största ”slumområde” som ligger i nairobi. Han har en limflaska i handen och han går klädd i slitna byxor och dunjacka. Själv svettas jag i shorts och t-shirt. Här delar 80 personer på en toalett. Här delar 400 000 personer på en kvadratkilometer. Här delar över hälften av innevånarna erfarenheten av hivsmitta. Här saknar fyra av fem jobb.

Här lever över två miljoner människor. Formuleringen är värd att fundera kring, de lever här. Bor, äter, sover, umgås, grälar, skrattar, sjunger, skiter, och allt annat folk sysslar med. För det är så vi gör. Vi anpassar och för att överleva och vi överlever för det mesta.

Afrikas klimat är inte orsak till Afrikas problem. Jag hörde detta på ett seminarium, det är ganska bra att ha i bakhuvudet. Väldigt få människor stannar kvar på platser där det inte går att leva. Antingen hittar man ett sätt på vilket det går att leva eller så flyttar man på sig. Och att bo i Afrika är inget nytt. På de platser där odling inte funkar hittar man mycket få bönder, men man hittar pastoralister, alltså boskapsskötare som vandrar med djuren dit där de kan hitta bete och vatten. På de platser där man oftast kan odla men där skördarna då och då uteblir på grund av t.ex. torka hittar man sätt att klara sig det året. Kanske kan man fiska eller byta till sig mat från andra trakter. Kort sagt, folk generellt är inte dumma, i alla fall inte så dumma att de bosätter sig där det inte går att leva.

Och det är samma orsak till att bönderna i uländerna inte odlar tillräckligt, att de inte är dumma. För om världsmarknadspriserna gör att det kostar mer att producera varan än vad man får för den finns ingen mening med att vara särskilt effektiv. Så man skickar sina ungdomar till staden, där man tänker sig att det finns arbete. Problemet är bara att om du är fattig på landet kanske du ändå kan hitta ett par meter att odla, kanske kan du ta över något halvblint kreatur som mjölkar för dåligt för bonden men kanske tillräckligt för dig. I stan måste du ha pengar. Kriminalitet är alltid ett alternativ om du inte lyckas erbjuda något som någon vill betala för.

Och låt oss bara avslutningsvis påminna om en självklarhet. Situationen i afrika beror på politiska beslut, tagna i europa och usa. Är det inte lite lustigt att det heter bistånd och inte skadestånd? Och är vi verkligen säkra på att man kommer att nöja sig med att få dela på en procent av vår bnp. Tänk om de som varit kolonier till europas länder inte skulle vara nöjda med att få tillbaka en lite del av den kaka som vi fortfarande plockar ut, för var så säker på att vi fortfarande går med vinst på afrika. Vad skulle vi svara då? Att vi inte har råd?