Stoppa vinstuttaget i kommunala skolor först

Vinster i skolan? Nej. kort, Nej. Pengar som ska gå till elever ska inte vaskas av för att skickas som vinst till riskbolag. Jag jobbar på ett av företagen som gör så. Och jag röstade på det parti som allra tydligast tagit ställning mot vinster i välfärden. För jag tror att företaget skulle klara sig utmärkt utan riskkapital, precis som det gjorde innan det såldes. Jag tror att återinvesteringskrav hade gjort företaget bättre. Men framförallt tror jag att det finns något som vi väljer att inte se när vi stirrar oss blinda på koncernerna och det är det enorma vinstuttag som sker i kommunerna. Vi har ett skolpengssystem. Tycka vad man vill om det, men en elev genererar samma mängd pengar oavsett vilken skola eleven väljer. Det betyder att en skola med fyra hundra elever har lika mycket pengar att röra sig med oavsett om den är en friskola eller om den är kommunal. Or so we thought. I kommunala organisationer är skolan en del av en större organisation. Där kan man ta ut mer i hyra för fastigheten skolan bedrivs i om man behöver "låna" från skolan. Där kan man outsourca städ och mat till bolag enligt underliga upphandlingsavtal som ger dålig mat till högt pris. Där kan man hävda att brist på rinnande vatten är ett problem man inte har resurser att åtgärda för tillfället. Jag har jobbat på två kommunala skolor i Göteborg. Jag är så otroligt tacksam för att jag nu jobbar i en friskola. För även om vi skickar miljoner kronor utomlands har vi resurser för våra elever som dessa två skolor inte kom i närheten av. Jag jobbade på en skola i Tynnered som utomstående livskunskapslärare betald av KFUM. Det jag såg där hör inte hemma i svensk skolmiljö. Skolan hade fått rivas efter att det upptäckts att den inte kunde renoveras. Man bedrev verksamheten i baracker. Fritidsgården som jag arbetade mest i var under det första halvåret utan rinnande vatten. Det hade kopplats ur vid rivningen och det låg inte i pipeline så att säga att fixa det. Skolan hade integrerad särskola och specialpedagog kom en gång i veckan, under någon timma. Skolan hade inte anställt egen personal på över tio år. Övertalighet på andra skolor hade gjort det omöjligt. Och de som kom visste att de inte var önskade på sina förra skolor. Det fanns fantastiskt duktiga lärare. Och bland de värsta jag sett. jag jobbade också på en skola i Hammarkullen. Första dagen vi var där pekade läraren på en elev och sa ni behöver inte prata med honom, han är döv. Vi undrade när tolken skulle komma och fick veta att eleven varit på dövskola men på grund av bidraget som döva elever får hade skolan övertygat föräldrarna om att välja denna skolan istället. Utan att ge något extra stöd. Där hade man vikariestopp. Det betydde att man ställde in flera lektioner varje dag. Listan över JO anmälan man skulle lämna in mot sig själv blev bara längre och lägre. Eleverna hade håltimma på upp till tre timmar om dagen. Underligt nog hittade de på dumheter under denna tid. Och eftersom det helt saknades personal som inte var direkt upptagen med undervisning var det svårt att förhindra att toaletterna började brinna. Att soffor sparkades sönder och att brandlarm sattes igång. Jag har aldrig sett så många gråtande lärare. Jag har heller inte mött elever som mått så dåligt som där. Då är ju frågan. Dessa två skolor liknar den skola jag jobbar på nu. 400 elever. De kommunala saknade kringpersonal helt. Vi har två skolvärdar, tre specialpedagoger på heltid, administratör, ekonom, akademiskt ansvarig, vaktmästare. Våra elever kommer som trasiga skal från de kommunala skolorna. Vi har inte lätta elever. socialtjänsten vet att vi är duktiga på att styra upp situationen för eleverna och rekommenderar oss i svåra fall. Hur kan det komma sig att vi, som har ett krav på oss att skicka vinst utomlands, kan ha så enormt mycket bättre förutsättningar än de skolor som inte behöver lämna tillbaka en krona? Hur kan det vara att man i dessa extremt socialt utsatta områden inte har råd med specialpedagog när vi kan ha tre? För vi har samma pengar. Kanske är problemet att politiker mycket hellre visar upp idrottsarenor än skolcaféer. Mycket hellre anställer eventkoordinatörer än specialpedagoger. Kanske handlar det om att man anställer upphandlare istället för inköpare och att man bestämmer att samma företag ska leverera möbler till skolor och teaterlokaler. Den billigaste soffan en skola kan köpa i Göteborgs kommun kostar 17000. Vi handlar våra på second hand för 300. Kanske beror det på att man ger sina egna lokaler så hög hyra att det blir billigare att riva skolan än att bedriva skolverksamhet i den? Det finns såklart friskolor med vidriga förhållanden och det finns såklart fantastiskt välfungerande kommunala skolor. Problemet är föreställningen om att skolan ska skapa pengar istället för att kosta pengar. Skolan ska kosta. Den ska kanske vara det dyraste. För det är där vi skapar det samhälle vi kommer att leva med de kommande åren. Många diskuterar hur vi ska komma tillrätta med problemen. Tredubbla antalet vuxna i skolan. Så. Där är problemet löst. Vi har kunskapen, vi har kompetensen. Problemet är att vi inte har tiden att se ungarna, att spela kort med dem. Att svara på deras frågor och att lyssna på deras oro. Stoppa vinsterna i skolan, särskilt i kommunala skolor. Investera i alla skolor. Sen kan vi diskutera friskolornas vinster.

Varken traktorn eller korna vill mingla på pride

Det gjorde ont igår. Riktigt ont. 13 procent av befolkningen lade sin röst på ett rasistiskt högerpopulistiskt parti. Och i en demokrati ä'r det en rättighet att göra det. Men det är också en skylldighet att ta reda på varför. Det pratas om djupa klyftor i vårt samhälle. Det är inget nytt även om det förvärrats de senaste åren. Utförsäkring och arbetslinje har gjort att många tvingats till ett liv de egentligen inte klarar. Men en klyfta nämns sällan eller nämns svepande. Vi ser att det är i jordbrukssamhällen som SD växer. Där finns en hopplöshet politiken misslyckas med att angripa. Det finns en enorm klyfta mellan verkligheten i stockholms innerstad och verkligheten i traktorn. Skogen har på bara några år blivit värdelös. När den blåste ner fick man betala för att någon skulle forsla bort träden. Att få betalt handlar idag om att skövla stora mängder med stora maskiner. Det som skulle varit framtida generationers garant för välgång står orört för att det ofta är dyrare att hugga ner än att låta stå. Kornas mjölk är bara värdefull om man har tillräckligt mycket och literpriset är, omräknat valutan, lägre än det var på 30talet. Slakt är knappt värt besväret heller och den egendom man trodde att man skulle kunna låta gå i arv ruttnar ner med tomma stallar och ladugårdar. Det fanns en tid då en markägare hade makt och kunde räkna med rikedom. Tiden är förbi och det som är kvar är hopplöshet på en flakmoppe. I stockholm oroar man sig för att lärarna i skolan inte frågar vilket kön barnet känner sig som. I almedalen dricker man rosé och diskuterar för eller mot konstgjort kött. Politiken svarar inte på hur man ska få sållt sin skörd. Hur man ska få sina barn att vilja och kunna stanna kvar. Det personliga projektet om rätten att få utveckla sin person i den riktning man själv önskar är en lyx man kan unna sig i stan. På landet bryr sig traktorn mindre om vem man vill vara och mer om hur man ska betala drivmedel. Köttet man producerar har plötsligt blivit omoraliskt och storstads folket importerar hellre qourn och betalar mångdubbelt för soyaprodukter istället för det närproducerade köttet och grödorna. Självklart finns en enorm bitterhet. Man ser inte städerna som en möjlighet utan som ett hot. Kan man inte stanna kvar måste man dit. Och därför är det som finns där också hotfullt. Miljöpartiet och centern har misslyckats med att formulera en hållbar jordbrukspolitik. Vänstern missar ständigt jordbrukare eftersom de varken velat eller fått vara en del av arbetarkollektivet. i den gemenskap som finns i industrierna är jordbrukarna inte välkomna. och högerpolitik kan kanske ge lägre skatter och minskade kostnader. Med det ger också låga importtullar och prispress som gör att vinsten uteblir. Dagligen ser man att resurser läggs, på allt utom att rädda jordbruket. vi måste lösa detta.