Stoppa vinstuttaget i kommunala skolor först

Vinster i skolan? Nej. kort, Nej. Pengar som ska gå till elever ska inte vaskas av för att skickas som vinst till riskbolag. Jag jobbar på ett av företagen som gör så. Och jag röstade på det parti som allra tydligast tagit ställning mot vinster i välfärden. För jag tror att företaget skulle klara sig utmärkt utan riskkapital, precis som det gjorde innan det såldes. Jag tror att återinvesteringskrav hade gjort företaget bättre. Men framförallt tror jag att det finns något som vi väljer att inte se när vi stirrar oss blinda på koncernerna och det är det enorma vinstuttag som sker i kommunerna. Vi har ett skolpengssystem. Tycka vad man vill om det, men en elev genererar samma mängd pengar oavsett vilken skola eleven väljer. Det betyder att en skola med fyra hundra elever har lika mycket pengar att röra sig med oavsett om den är en friskola eller om den är kommunal. Or so we thought. I kommunala organisationer är skolan en del av en större organisation. Där kan man ta ut mer i hyra för fastigheten skolan bedrivs i om man behöver "låna" från skolan. Där kan man outsourca städ och mat till bolag enligt underliga upphandlingsavtal som ger dålig mat till högt pris. Där kan man hävda att brist på rinnande vatten är ett problem man inte har resurser att åtgärda för tillfället. Jag har jobbat på två kommunala skolor i Göteborg. Jag är så otroligt tacksam för att jag nu jobbar i en friskola. För även om vi skickar miljoner kronor utomlands har vi resurser för våra elever som dessa två skolor inte kom i närheten av. Jag jobbade på en skola i Tynnered som utomstående livskunskapslärare betald av KFUM. Det jag såg där hör inte hemma i svensk skolmiljö. Skolan hade fått rivas efter att det upptäckts att den inte kunde renoveras. Man bedrev verksamheten i baracker. Fritidsgården som jag arbetade mest i var under det första halvåret utan rinnande vatten. Det hade kopplats ur vid rivningen och det låg inte i pipeline så att säga att fixa det. Skolan hade integrerad särskola och specialpedagog kom en gång i veckan, under någon timma. Skolan hade inte anställt egen personal på över tio år. Övertalighet på andra skolor hade gjort det omöjligt. Och de som kom visste att de inte var önskade på sina förra skolor. Det fanns fantastiskt duktiga lärare. Och bland de värsta jag sett. jag jobbade också på en skola i Hammarkullen. Första dagen vi var där pekade läraren på en elev och sa ni behöver inte prata med honom, han är döv. Vi undrade när tolken skulle komma och fick veta att eleven varit på dövskola men på grund av bidraget som döva elever får hade skolan övertygat föräldrarna om att välja denna skolan istället. Utan att ge något extra stöd. Där hade man vikariestopp. Det betydde att man ställde in flera lektioner varje dag. Listan över JO anmälan man skulle lämna in mot sig själv blev bara längre och lägre. Eleverna hade håltimma på upp till tre timmar om dagen. Underligt nog hittade de på dumheter under denna tid. Och eftersom det helt saknades personal som inte var direkt upptagen med undervisning var det svårt att förhindra att toaletterna började brinna. Att soffor sparkades sönder och att brandlarm sattes igång. Jag har aldrig sett så många gråtande lärare. Jag har heller inte mött elever som mått så dåligt som där. Då är ju frågan. Dessa två skolor liknar den skola jag jobbar på nu. 400 elever. De kommunala saknade kringpersonal helt. Vi har två skolvärdar, tre specialpedagoger på heltid, administratör, ekonom, akademiskt ansvarig, vaktmästare. Våra elever kommer som trasiga skal från de kommunala skolorna. Vi har inte lätta elever. socialtjänsten vet att vi är duktiga på att styra upp situationen för eleverna och rekommenderar oss i svåra fall. Hur kan det komma sig att vi, som har ett krav på oss att skicka vinst utomlands, kan ha så enormt mycket bättre förutsättningar än de skolor som inte behöver lämna tillbaka en krona? Hur kan det vara att man i dessa extremt socialt utsatta områden inte har råd med specialpedagog när vi kan ha tre? För vi har samma pengar. Kanske är problemet att politiker mycket hellre visar upp idrottsarenor än skolcaféer. Mycket hellre anställer eventkoordinatörer än specialpedagoger. Kanske handlar det om att man anställer upphandlare istället för inköpare och att man bestämmer att samma företag ska leverera möbler till skolor och teaterlokaler. Den billigaste soffan en skola kan köpa i Göteborgs kommun kostar 17000. Vi handlar våra på second hand för 300. Kanske beror det på att man ger sina egna lokaler så hög hyra att det blir billigare att riva skolan än att bedriva skolverksamhet i den? Det finns såklart friskolor med vidriga förhållanden och det finns såklart fantastiskt välfungerande kommunala skolor. Problemet är föreställningen om att skolan ska skapa pengar istället för att kosta pengar. Skolan ska kosta. Den ska kanske vara det dyraste. För det är där vi skapar det samhälle vi kommer att leva med de kommande åren. Många diskuterar hur vi ska komma tillrätta med problemen. Tredubbla antalet vuxna i skolan. Så. Där är problemet löst. Vi har kunskapen, vi har kompetensen. Problemet är att vi inte har tiden att se ungarna, att spela kort med dem. Att svara på deras frågor och att lyssna på deras oro. Stoppa vinsterna i skolan, särskilt i kommunala skolor. Investera i alla skolor. Sen kan vi diskutera friskolornas vinster.

Varken traktorn eller korna vill mingla på pride

Det gjorde ont igår. Riktigt ont. 13 procent av befolkningen lade sin röst på ett rasistiskt högerpopulistiskt parti. Och i en demokrati ä'r det en rättighet att göra det. Men det är också en skylldighet att ta reda på varför. Det pratas om djupa klyftor i vårt samhälle. Det är inget nytt även om det förvärrats de senaste åren. Utförsäkring och arbetslinje har gjort att många tvingats till ett liv de egentligen inte klarar. Men en klyfta nämns sällan eller nämns svepande. Vi ser att det är i jordbrukssamhällen som SD växer. Där finns en hopplöshet politiken misslyckas med att angripa. Det finns en enorm klyfta mellan verkligheten i stockholms innerstad och verkligheten i traktorn. Skogen har på bara några år blivit värdelös. När den blåste ner fick man betala för att någon skulle forsla bort träden. Att få betalt handlar idag om att skövla stora mängder med stora maskiner. Det som skulle varit framtida generationers garant för välgång står orört för att det ofta är dyrare att hugga ner än att låta stå. Kornas mjölk är bara värdefull om man har tillräckligt mycket och literpriset är, omräknat valutan, lägre än det var på 30talet. Slakt är knappt värt besväret heller och den egendom man trodde att man skulle kunna låta gå i arv ruttnar ner med tomma stallar och ladugårdar. Det fanns en tid då en markägare hade makt och kunde räkna med rikedom. Tiden är förbi och det som är kvar är hopplöshet på en flakmoppe. I stockholm oroar man sig för att lärarna i skolan inte frågar vilket kön barnet känner sig som. I almedalen dricker man rosé och diskuterar för eller mot konstgjort kött. Politiken svarar inte på hur man ska få sållt sin skörd. Hur man ska få sina barn att vilja och kunna stanna kvar. Det personliga projektet om rätten att få utveckla sin person i den riktning man själv önskar är en lyx man kan unna sig i stan. På landet bryr sig traktorn mindre om vem man vill vara och mer om hur man ska betala drivmedel. Köttet man producerar har plötsligt blivit omoraliskt och storstads folket importerar hellre qourn och betalar mångdubbelt för soyaprodukter istället för det närproducerade köttet och grödorna. Självklart finns en enorm bitterhet. Man ser inte städerna som en möjlighet utan som ett hot. Kan man inte stanna kvar måste man dit. Och därför är det som finns där också hotfullt. Miljöpartiet och centern har misslyckats med att formulera en hållbar jordbrukspolitik. Vänstern missar ständigt jordbrukare eftersom de varken velat eller fått vara en del av arbetarkollektivet. i den gemenskap som finns i industrierna är jordbrukarna inte välkomna. och högerpolitik kan kanske ge lägre skatter och minskade kostnader. Med det ger också låga importtullar och prispress som gör att vinsten uteblir. Dagligen ser man att resurser läggs, på allt utom att rädda jordbruket. vi måste lösa detta.

Om man tycker synd om sig själv för länge tänker folk ”rätt åt dig”

På söndag kommer svt sända ett nio timmar långt specialprogram om Halabja. Det kommer vara personliga betraktelser, hjälteberättelser, politiska analyser, familjetragedier, högtidlighållande, tillminneskungörelser, företrädare för den kurdiska befrielsekampen kommer få ge sin bild av läget och intressanta personer med olika bakgrund, bland annat från försvarshögskolan, kommer att berätta hur vi bör gå tillväga för att liknande gasbombningar inte ska ske igen.

Eller nä, det är ju inte Halabja, det är ju 9/11. Men det andra är rätt. Eller det kommer nog inte vara några kurder med. Men garanterat folk från försvarshögskolan. För nu är det tio år sedan. Och då ska vi analysera, dra slutsatser, minnas tillbaka, ställa de där frågorna som ingen kommit på under tio år. Och vi ska gråta tillsammans.

Jag tror inte att jag är ensam om att känna nästan motsatsen till delad sorg. Självklart är det tragiskt för familjerna. Självklart är det fel att inrikta sig på civila. Men den hämndaktion som följt har tagit bort all sympati. Det kollektiva skuldbeläggandet av en hel världsdel. Misstänkliggörandet av människor på gatan. Den självklara syndabocksrollen som kommer när något händer i världen. Det är inte i proportion till handlingen och händelsen.

Min första reaktion när jag såg bilderna för tio år sedan var ”någon har lyckats attackera USA” sen kom en skamkänsla. Människor har dött, varje död är tragisk, terror är fel väg att gå etc. Men efter så många krig, så mycket lidande det landet orsakat var det inte utan viss skadeglädje. Det är inte snyggt. Det är inte humant. Men så är det. Och det är skrämmande att vissa liv är värda hur mycket vedergällning, lagändringar, tvsändningar och minnestunder som helst medan andra får notiser. Och väldigt många skriver man inte om alls.

Och jag tror att ett sånt här högtidlighållande kan öka på den känslan. Att ”fast var det inte på tiden att något hände”. Och har vi inte redan hört alla tänkbara analyser och redogörelser? Har vi inte redan sett alla bilder och hört alla kommentarer? Jag hade mycket hellre sett en nio timmar lång extrasändning om Halabja. Då hade jag nog lärt mig något nytt…

Vi väljer att tro

När Römosseskolans elever fick åka på skolresa till Turkiet trodde de att en frihet väntade. Många av eleverna är somalier, vana vid att marginaliseras och ses som problem. De går på en muslimsk friskola som ifrågasätts och kritiseras från alla håll. Från de som inte vill ha friskolor, inte vill ha religiösa inslag i skolan, från de som inte gillar islam och från dem som inte gillar invandring. Det måsta vara svårt att vara elev på en skola som granskas och kritiseras i media så mycket. Svårt att veta om man ska dela kritiken eller stå bakom sin skola. Svårt att veta om man får en annan undervisning är andra elever på andra skolor.

De fann inte en frihet. De fann folk som pekade, skrattade, kom med elaka kommentarer på bussar och som ville ta förlöjligande foton tillsammans med dem. Naturligtvis är den en bra insikt att få perspektiv på den rasism man utsätts för hemma och den man utsätts för i den delen av världen man trodde var sin egen. Men samtidigt ett sånt fruktansvärt nerbrytande uppvaknande att inse att rasism inte är ett svenskt fenomen utan ett internationellt. I Turkiet var inte den stora grejen at de var muslimer utan att de var somalier.

Det finns två bilder av verkligheten. En är en skräckvision om hur det kanske kan bli om det är så illa som man tror. Den kallas euarabia. Iden om att muslimerna långsamt ockuperar de europeiska länderna och att de plötsligt kommer vara i majoritet innan vi vaknar och ser vad som händer. Den andra handlar om människor som idag utsätts för kritik, misstänksamhet, hat, ifrågasättande, ”omtänksam upplysning” och stereotypisering. Den första kan inte motbevisas. Det ligger i rädslans natur att alla medvetet eller omedvetet är en del av konspirationen. Den andra kan bevisas tusenfalt.

Kanske är skjutningen i köpenhamn en uppgörelse mellan individer som känner varandra sedan tidigare. Kanske har det inget med moskeen att göra. Kanske var det en tillfällighet att det hände där. Men moskéer utsätts för skadegörelse och hot ofta nog att tankarna leder till ett attentat.

Att få utöva sin religion är en mänsklig rättighet. Inte därför att vi vill vara snälla mot minoriteter. Det är för att det är ett behov för väldigt många, att se en större bild. Att förstå livet och verkligheten tillsammans med andra. Att få jubla tillsammans över det positiva och gråta över det sorgliga tillsammans. Det är förödande att så många väljer att tro att människorna omkring dem har onda avsikter istället för att anta att de vill väl. För vi kan inte veta. Vi kan bara välja att tro. Och det är det valet som avgör hur vårt samhälle ser ut.

Subahan allah, kyrie eleison

Petter-nicklas men inte kissimurra!

Igår blev jag ombedd att inte göra en övning som jag gjort tidigare. Jag har gjort så många måleri-och-diskussions övningar nu att det självklart finns de som är sämre än de andra. Och just den här övningen gick inte så bra. Eleverna tyckte att det var en svår övning och det blev inte den sortens diskussioner som jag var ute efter. Men att bli ombedd att inte göra den får mig ju att känna lite revoltlusta. Joho ska jag visst göra sådetså!

Övningen i fråga var under skolans kärleksvecka. De hade gjort som många skolor och lagt en temavecka om sex och samlevnad och relationer. De hade bland annat tagit in RFSLUngdom som skulle ha passet efter mig. Vårt projekt handlar om att genom måleriövningar leda livskunskapslektionerna för att få till reflektioner och diskussioner.

Penisar ritas det ofta. Inte detaljerade avbildningar utan symboler. Det är en ständig källa till fnissande när man ritar därför att väldigt mycket kan se ut som det manliga könsorganet, frukter, träd, buskar, berg, allt kan för den som har god fantasi se ut just så, eller tillräckligt mycket för att börja fnittra i alla fall.
Med den här klassen, en åtta hade vi jobbat mycket med skisspennor, ritat händer ögon, läppar, porträtt, hundar, med mera. jag började med att prata om snoppbilden om att det är en vanlig sak att måla, det är lite provocerande, det är på skoj, det är busigt och roligt. När var det någon som ritade kvinnliga könsorgan senast? Hur gör man det? Får man det? Hur ser det ut? när det gäller det manliga kan man både såklart göra en avbildning, det finns det instruktioner för hur man ska göra, men det finns också en erkänd symbol, den som man kan rita med ett sträck utan att lyfta pennan. Den är socialt överenskommen, inte en avbildning. Någon sådan finns inte för det kvinnliga. Det skulle kunna vara ett utropstecken mellan två parenteser tillexempel. Men det är inte självklart.

Så övningen var helt enkelt, måla ett kvinnligt könsorgan. Jag använde en skissad bild från RFSUs hemsida som hjälp, vi hade använt bilder tidigare för att få hjälp med vad som skulle ritas. Reaktionen var mycket stark. Jag trodde att det skulle bli fnitter, skratt, svårt att få lugn på klassen igen. Men så blev det inte alls.

Killarna blev väldigt allvarliga, flera ritade bättre den gången än de ritat någonsin tidigare. Tyst, noggrant, ritade de. Tjejerna däremot vägrade. Men motiveringen att det är äckligt. Och att det inte har något med kärlek att göra. Båda två förbryllar mig och jag hittar inte riktigt orden för att leda samtalet. Istället för att uppmuntra dem hamnar jag i försvarsställning och det blir en debatt istället för ett samtal.

Nakna kvinnor är en central del av konsten. De flesta som målar har målat det. Konstmuseet är fullt av det. Det är en etablerad del av konsten att avbilda nakenhet. Men med ett undantag. Kvinnokönet. Jag köpte en bok med namnet ”anatomi för konstnärer”. I den får man lära sig hur musklerna ligger. Hur en arm ser ut i genomskärning, hur vinklarna mellan armbågar och kropp blir i olika positioner med mera. Mannens kön finns på flera av bilderna. Smakfullt och diskret, men ändå tydligt och möjligt att rita av och få hjälp av. Helkroppsbilderna av kvinnor liksom av en slump blir suddiga och det blir behåring som får gestalta. "Of the Horcrux, or the female genitalia, we shall not speak nor give direction–"

Nej. Jag kommer inte göra övningen I klasserna i år. Men när det ena könet är busigt, provocerande och roligt medan det andra är äckligt och inte har något med kärlek att göra har vi ett jämställdhetsproblem. Sådetså!

Kurdistan, Västsahara och Palestina, nu är det er tur att få stöd av JAS!

"Efter Libyen är det dags att begrava den trötta och dogmatiska kritiken av alla militära interventioner". Det skrev Adam Cwejman, ordförande för Liberala ungdomsförbundet på newsmill häromdagen. Han menar att det får vara slut med antivåldstjafs och inte-bomba-befolkningar-flummerier.

Först tyckte jag att det var konstigt och fel. För det är väl inte möjligheten att störta diktatorer med våld som ifrågasatts, utan om man verkligen kan ersätta diktatorn med demokrati som fungerar när ett annat lands militärmakt störtat diktatorn. Att vapen är bra på att döda och hota är vi nog ganska överens om. Om de är bra på att motivera till engagemang, delaktighet, respekt, förståelse, lika värde med mera är väl mer tvivelaktigt.

Men nu har jag tänkt om. För kanske menar inte Adam att vi bara ska bli snabbare med att tacka ja till NATOs inbjudningar att vara med och bomba. Kanske menar han att det är dags för världssamfundet att använda sin gemensamma militärmakt för att bryta de dödlägen som funnits i många år kring orättvisor och förtryck. Kanske ser Adam framför sig att Västsaharas kämpande befolkning nu ska få den svenska flygflottan och dess förstörelsekraft på sin sida för att lösa tvisten med Marocko? Kanske ska danska ubåtar och svenska granatgevär komma till nytta för kurderna så att angrepp som de som skedde i veckan från Turkiets sida kan vedergällas på ett rimligare sätt? Bom bom! Kanske ska vi sluta leta efter smarta lösningar på Israel-Palestina konflikten och istället skicka de smarta bomberna dit? En väl planerad och massiv attack borde räcka långt för att knesset ska lyssna.

Eller har jag missförstått? Det är så svårt det här med mord och militära insatser. Det blir så lätt fel, trots att man vill väl.

SROI, ”äntligen” eller ”fast vänta nu”?

Vad är en utgift till skillnad från en investering? Hur kan man visa att en skolkurator, en kamratstödjare, en anhörigvårdare, en tjejgrupp, eller en vårdavdelning faktiskt är en investering och inte bara en kostnad. Hur kan man visa att en slopad kuratorstjänst faktiskt kostar pengar, inte bara sparar pengar kortsiktigt.
SROI är en metod framtagen i Storbritannien och utläses Social Return On Investment. Med metoden får man ett värde som visar hur stor social effekt varje investerad krona får. Detta grundar man på faktorer som man presenterar i en beviskedja. Det kan vara faktiska kostnader som t.ex. månader som kommunen slipper betala äldreboende för en person vars anhöriga får tillräckligt stöd att kunna ha personen boende hemma. Det kan också vara uppskattade kostnader som t.ex. vad det hade kostat samhället om verksamheten inte fanns.
Föreningslivet, framförallt de som levererar tjänster till kommun och landsting mot ersättning i form av verksamhetsbidrag, har länge velat uppvärdera det ideella arbetet och styrkorna med ett idéburet arbetssätt. Man har velat kunna visa det värde man faktiskt skapar, och kunna presentera det värdet på ett tydligt sätt för bidragsgivare och för andra.
Det finns mycket att diskutera kring metoden. Vetenskapligt är metoden fullkomligt opålitlig och godtycklig. Att blanda faktiska kostnader med uppskattade kostnader för saker som eventuellt kan hända om man inte utför en handling eller jämföra en studiecirkels välbefinnandeökning med ett års samtalsterapi kan aldrig sluta i något med ett ”sanningsanspråk”. Det menar projektledarna inte heller att det inte ska göra heller, därför att alla ekonomiska prognoser och analyser bygger på godtyckliga uppskattningar. Och kanske spelar det ingen roll. För om man använder metoden för att förklara sitt värde för en givare i konkurrens med andra som också uppskattar sitt värde godtyckligt behöver man knappast vara den som är ”ärligast” i sammanhanget. Projektledarna menar också att värdet man får fram inte ska jämföras med andra verksamheters värden därför att de bygger på olika värderingar av olika faktorer. Det är i mina ögon en balansgång att förklara detta för beslutsfattare som sitter med flera ansökningar med olika SROIvärden. Det naturliga borde vara att ge pengar till den med högst avkastning, åtminstone bygger ju logiken i ROI på det.
Jag reagerade ganska starkt vid dragningen av detta förslag. För mig ringer varningsklockorna med 120db och jag ser risker för professionalisering, instrumentalisering, förändrade verksamhetstyper, övertagande av statliga åtaganden i ideell regi som ”besparing” med mera. Jag fick då svar från flera som jobbat länge med frågan att till skillnad från andra förslag och idéer som presenterats de senaste 20 åren är detta det absolut bästa med mycket färre problem än de som funnits tidigare. Att slå ner på detta som faktiskt löser många av de problem man lyft tidigare är kontraproduktivt. Vi måste istället hjälpa till och göra detta så bra som möjligt.
Jag har stor respekt för att vi måste komma fram till något och inte bara påtala problem. Jag tror att problemen vi ser är en del av en stor samhällsförändring och kanske kan inte de ideella organisationerna helt värja sig utan måste anpassa sig med en så bra metod som möjligt. Jag vill ändå framförallt lyfta dessa punkter för diskussion och då för föreningslivets del:
1 varför ska värdet uttryckas i siffror?
Det finns problem med att uttrycka sociala värden i pengar. Vad är ett barn värt som överlever cancer? Vad händer om medicinkostnaden är högre än det framräknade värdet? Det som å ena sidan kan ge ett tungt vägande argument för en investering kan också bli ett ekonomiskt avgörande istället för ett ideologiskt/värdegrundat. Man ger sig in på en spelplan som man kanske inte vill spela på. ”Till varje pris”, ersätts med en prislapp som kan konkurrensutsättas, skäras ner och prioriteras om. Det möjliggör också för att ställa saker emot varandra med ekonomiska termer. Är det viktigare att prioritera att unga får jobb eller vård?
Jag förstår den längtan som finns att kunna bevisa sitt värde. Och för vissa organisationer är det mer nödvändigt än för andra. Kanske måste SROI riktas tydligare. Kanske ska det framgå vilken typ av verksamhet som mätverktyget passar för. I kommunal verksamhet ser jag stora fördelar med att kunna räkna på flera faktorer än de rent ekonomiska och visa det sociala i ekonomiska termer. För flera av de föreningar som jobbar på ett liknande sätt som kommunerna kan det ha samma fördelar. Men det kräver tydligare värderingsriktlinjer och ett enhetligt måttsystem vilket inte finns idag.
2 vem är det verksamheterna konkurrerar med?
Om det handlar om verksamhet eller inte verksamhet är frågan ganska enkel. Om motivet med SROI handlar om att få beslutsfattare att inse värdet av en investering är konkurrensproblemet inte så stort. I vissa fall står den ideella föreningen eller den kommunala verksamheten i konkurrens med privata vinstdrivande företag. Där finns självklart fördelar med att kunna visa att en investering i föreningen innebär större fördelar för givaren än att välja ett vinstdrivande företag. Men vad händer när föreningen äger ett vinstdrivande bolag som ska utföra verksamheten? Är det då fortfarande bättre än de andra företagen?
Och om SROIvärdet används för att välja mellan olika idéburna verksamheter, vad säger siffrorna i så fall om verksamhetens kvalitet i relation till andra verksamheter. Är livets ords skola effektivare för samhället än den kommunala därför att de räknar med samhällskostnaden för ett syndigt leverne? Är mentor en bättre organisation därför att deras verksamhet leder till mer välbetalda jobb medan scouterna inte kan bevisa att deras verksamhet gör det? Är kompisverksamheten en eftermiddag i veckan viktigare än en kurator som jobbar heltid på skolan.
Finns det en risk att de ideella insatserna konkurrerar ut de samhälleliga? Och gör de isåfall det på grund av godtyckligt valda siffror? Vem får ansvar för att hålla koll på det? Kanske låter det som ett skräckscenario som aldrig kan inträffa, men i Storbritannien är begreppet big society just den frågan, nerskärningar av det sociala skyddsnätet till förmån för ideella insatser och stöd till föreningslivet. Kanske är det positivt, men frågan är hur länge stödet kommer finnas. Det är ett våghalsigt spel att ta över viktiga institutioner i hopp om att finansieringen fortsätter. Det är svårt att anordna basarer för att betala städning av skolor.
3 vad får det för konsekvenser för civilsamhället?
Kommer alla verksamheter få höga SROI värden eller är det lättare att presentera vissa aktiviteter i siffror än andra? I handledningsmaterialet nämns verksamheter som handlar om att ge individer stöd i olika former, främst med utbildningsinsatser för att kunna få jobb, mat och socialt umgänge för äldre med mera. Hur är det med andra verksamheter som inte lika tydligt fyller ett behov som kommunen annars skulle fyllt?
Kan vi verkligen gå i god på våra påståenden om de värden vi skapar? Kanske hävdar vi, som flera gjort, att en gruppverksamhet motsvarar ett värde motsvarande samtalsterapi. Behöver vi då inte ha utbildade samtalsterapeuter som utför verksamheten? Risken är uppenbar att v,i för att styrka våra påståenden, också professionaliserar vår verksamhet, ställer högre krav på våra medlemmar och våra frivilliga och ändrar inriktning från idéburet och ideellt till evidensbaserat och professionellt.
4 Varför får inte de frivilliga pengarna om vi skriver ut kostnaden för dem?
Vad händer med det frivilliga arbetet när man sätter en prislapp på det? Kanske kan man som frivillig bli stärkt i känslan att man faktiskt bidrar med ett arbete som är värt mycket pengar. Men steget till att själv vilja ha del i de pengarna är inte särskilt stort, och kanske med viss rätt. Om man menar att röda korset bör ha pengar av kommunen för att de frivilliga lägger ner tiden, kanske det är de frivilliga som ska ha pengarna?
Och vilket ansvar tar vi för de pengar vi får. Idag är det tydligt att det är donationer, som ges som stöd till verksamheten. Om de istället blir till investeringar i syfte att få en prognosticerad social vinst kan kraven och ansvaret förändras. Har deltagarna rätt att kräva fler timmar från de frivilliga? Har kommunen rätt att dra tillbaka projektstöd? Får kommunen efter insändare i lokaltidningen komma med nya direktiv kring hur verksamheten ska bedrivas. Äger vi fortfarande våra verksamheter när någon annan investerat, istället för donerat, till dem?
slutsatser
Jag vet varken ut eller in. Jag är enormt kritisk, samtidigt som jag ser mycket stora fördelar. På samma sätt som med andra frågor. Självklart ska föreningar redovisa sina resultat, samtidigt som det gör att de utformar sina verksamheter på ett sätt som går lätt att redovisa. Självklart ska kommunen ta hjälp av den frivilliga kraften, samtidigt som kommunalt ansvar aldrig kan läggas över på medborgarna utan att det får effekter. Självklart ska vi göra våra verksamheter så effektivt som möjligt samtidigt som effektivitet är ett ord som kan tolkas på många sätt och kan leda tankarna fel.
Vi behöver prata mer. På riktigt. Inte bara kring powerpointpresentationernas begreppsvärldar utan kring de begreppsvärldar vi behöver. Varför vill vi presentera våra effekter i ekonomiska termer, vilka risker och fördelar finns. Tar vi varandra på allvar eller är vi konkurrenter där den förening som misslyckas ska gå under? Jag vill uppmana till försiktighet med alla mätverktyg. Men det är inte verktygen, utan hur vi tänker kring dem, som avgör om de är bra eller dåliga för verksamheten.