"Efter Libyen är det dags att begrava den trötta och dogmatiska kritiken av alla militära interventioner". Det skrev Adam Cwejman, ordförande för Liberala ungdomsförbundet på newsmill häromdagen. Han menar att det får vara slut med antivåldstjafs och inte-bomba-befolkningar-flummerier.
Först tyckte jag att det var konstigt och fel. För det är väl inte möjligheten att störta diktatorer med våld som ifrågasatts, utan om man verkligen kan ersätta diktatorn med demokrati som fungerar när ett annat lands militärmakt störtat diktatorn. Att vapen är bra på att döda och hota är vi nog ganska överens om. Om de är bra på att motivera till engagemang, delaktighet, respekt, förståelse, lika värde med mera är väl mer tvivelaktigt.
Men nu har jag tänkt om. För kanske menar inte Adam att vi bara ska bli snabbare med att tacka ja till NATOs inbjudningar att vara med och bomba. Kanske menar han att det är dags för världssamfundet att använda sin gemensamma militärmakt för att bryta de dödlägen som funnits i många år kring orättvisor och förtryck. Kanske ser Adam framför sig att Västsaharas kämpande befolkning nu ska få den svenska flygflottan och dess förstörelsekraft på sin sida för att lösa tvisten med Marocko? Kanske ska danska ubåtar och svenska granatgevär komma till nytta för kurderna så att angrepp som de som skedde i veckan från Turkiets sida kan vedergällas på ett rimligare sätt? Bom bom! Kanske ska vi sluta leta efter smarta lösningar på Israel-Palestina konflikten och istället skicka de smarta bomberna dit? En väl planerad och massiv attack borde räcka långt för att knesset ska lyssna.
Eller har jag missförstått? Det är så svårt det här med mord och militära insatser. Det blir så lätt fel, trots att man vill väl.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar