Har det blivit fult att fråga?

Det finns en stor klyfta i Sverige, den mellan storstad och landsbygd. Den visar sig om inte annat i riksdagsvalet. Men framförallt har klyftan mellan kulturerna i storstäderna och på landsbygden ökat. I storstäderna äter man sushi och falafel, man förvånas sällan över olikheter, man vet skillnaden mellan homo- bi- och transsexualitet, och man kan 10 olika sorters kaffe och har snyggt uttal på dem. Här dricker man inte husets röda eller stor stark utan rosé eller pale ale. Man är så van vid förändringar att de inte betyder särskilt mycket.

Men vi glömmer lätt att det på många håll bara finns en pizzeria med utskänkningstillstånd. Där kan man inte välja att få sin macciato med sojamjölk och med kenyanska bönor istället för Colombianska. Där är inte grabbighet att kunna baka snygga och ekologiska surdegsbröd. Kanske har vi byggt ett Babels torn där vi inte längre förstår varan. Där det blivit fult att fråga och där man antingen förstår från början eller ska hålla tyst.

För det finns ganska många frågor. Varför vill man byta kön? Varför är det fult att vilja köra motorcross? Varför har slöjan som tidigare var så fel nu blivit så rätt? Varför gör människor som kommer från andra länder så mycket konstigt som vi inte förstår? Varför skriks det så mycket på TV? Varför tillåts unga att leva rövare på stan? Och det finns ganska mycket som ingen förklarar om man inte går på universitet. För alla vet inte vad wahabiter är till skillnad från andra muslimer. Alla förstår inte vad skillnaden är mellan islam och islamism.

Och det måste få vara ok att fråga. Det måste vara tillåtet att undra, att bli rädd, att tycka att saker är konstigt. Att reagera negativt eller ogenomtänkt. Vi får inte bygga murar där man inte får fråga om man inte redan vet. Vi får inte tolka allt som inte är ett ohämmat godkännande som rasism, sexism, islamofobi och homofobi.

För annars vinner rasisterna, sexisterna, islamofoberna och homofoberna. Om man inte tillåts fråga blir man inte mer accepterade utan mer skeptisk. Det är då deras svar blir bättre än våra.

För någon vecka sedan såg jag för första gången i mitt liv en hel muslimsk gudstjänst översatt till svenska. Jag kunde följa med i det som sades. Jag kunde förstå vad det var som skilde den från de jag är van vid i svenska kyrkan. Det var mycket som var precis samma, det var vissa saker som skiljde. Jag tror att vi behöver mycket mera av sådant. Tänk om vi kunde få lyssna på när imamer diskuterar slöjan, diskuterar burkaförbud, diskuterar ordet jihad med mera istället för att läsa vad ickemuslimer tror att orden betyder på olika hemsidor. Kanske skulle vi se att muslimer inte tycker samma sak. Att det finns lika mycket olikhet där som inom den kristna kyrkan.

Jag tror att Sverigedemokraternas framgångar handlar om det intellektuella Sveriges totala misslyckande att förklara, lyssna och svara. Om någon säger att det finns för mycket invandrare i Sverige tror vi att det är en låst position grundad i främlingsfientlighet och att personen säkert är medlem i minst tre rasistiska nätverk. Men kanske är det egentligen bara en fråga. Kanske vill man ha en förklaring, någon som lyssnar på en oro och någon som kan ge ett svar istället för en utskällning.

Vi måste släppa vår prestige. Vi måste låta frågor vara frågor. Vi måste våga bli kritiserade och inte kräva att alla förstår oss, och allt, omedelbart.