lite torrt konstaterade en arbetskamrat på ett bygge att ”när man fått barn är kärlek något man gör” han menade att det är att köra till fotbollsträning och heja på sitt barns lag när det regnar. Det är att hålla om sin hustru när man äntligen får en stund framför tv:n. Att steka fiskpinnar och titta på byggare bob, som man fortsätter titta på när barnet i knät somnat och faktiskt märker att man skrattar till lite grand ibland.
Man träffar mycket konstiga människor på ett bygge. Jag valde att bli betongarbetare, och en ganska vanlig uppfattning är att det är betongarna som är de konstigaste på bygget. Men det finns märkliga snickare också. Och framförallt finns det överraskningar överallt på ett bygge. Dels saker som kan falla ner på en eller som på annat sätt kan skada dej. Men nästan alla bjuder på överraskande sidor. Väderbitna män från en karg och kämpig värld beskriver dan betrglund ett par byggjobbare eller kanske industriarbetare. Och beskrivningen passar ofta ganska bra in. Många har en hårdhet. Och många har en jargong som man kan tycka är stötande. Kärringen är det vanligaste sättet att titulera sin livskamrat. Man pratar lite då och då om blattar, negrer och bögjävlar och man vill gärna kommentera de kvinnor som haft oturen att ha vägen förbi bygget. Men det är sällan hela sanningen. Det finns kärlek i mängder och det finns en värme som man saknar när man lämnar byggena
en sådan överraskande situation var när kanske sju män satt vid sitt fikabord och pratade om kärringen och ungarna, att man får ta några kronor till snus, sen får man lämna över resten till henne och man ser inte röken den lön man sliter ihop. Och ungarna är ju mest till besvär. Inget ovanligt att höra och det mesta är överdrifter även om det givetvis finns ett mått av sanning i det. Plötligt säger en man att ”ni kan säga vad ni vill men mina barn är iallafall det finaste som hänt mig”. Det blir knäpptyst, sedan kommer medhåll, ett efter ett. Sedan följer ett samtal när de pratar stolt och varmt om sina barn och de fina stunderna.
En annan är när en Morgan, som verkade tycka att kroppsljud är det roligaste som finns och som väldigt många skulle uppfatta som burdus och skränig, kommer in och sätter sig bredvid sin kamrat som han jobbat med i många år. Kompisen sitter med huvudet i händerna och suckar djupt. Morgan slänger ut ett ”hur fan är det i dag” då medan han packar upp en tidning och sin matlåda ur väskan. Kompisen dröjer lite och säger ja, det är mycket nu. Morgan lägger sin hand på kompisens axel, låter den ligga där en stund, kramar till med handen och sedan återgår han till att bläddra i sin tidning. Kompisen får förnyad styrka och går och tar på sig stövlarna innan han kommer tillbaka och avslutar kaffet. Handen betydde så enormt mycket. Det kunde varit ett långt samtal om hur det är, men det ligger sällan för den här typen av gubbar att ”tala ut”. Handen betydde allt som man kunde ha sagt under ett sådant samtal, jag förstår att du har det svårt, jag finns här för dig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar