Ganska många rörelser har växt upp, rörelser med olika gruppers intressen och rättigheter i fokus. Några exempel är radikalfeminism, homo- bi- och transpersoners rättigheter, djurrättsrörelser med mera. Gemensamt har dessa att det ofta handlar mycket om individuellt förhållningssätt och livsstil. Man uttalar sig inte bara kring hur politiken och lagarna skall utformas, det handlar också om hur enskilda individer bör handla och tänka.
Vi känner igen fenomenet från t.ex nykterhetsrörelsen, handikappsorganisationer med mera. Man vill skapa förståelse hos allmänheten kring den specifika gruppens behov. Den absolut största delen av detta arbete är nödvändigt och bra. När busschaufförerna får prova på att åka rullstol och gå med förbundna ögon förstår man lättare vad som krävs av dem för att göra resorna mindre farliga eller obehagliga. När vi får möta personer som är öppet homosexuella förstår vi att det inte är konstigare än vad vi själva gör det. När vi möter vår egen roll i könsrollssystemet förstår vi vilka konsekvenser våra handlingar kan ha. Så lång är allt gott.
Problemet kommer när vi varit insatta i vår fråga så länge att vi glömmer var man börjar. När radikalfeminismen har så många principer, regler och alternativa tolkningar att det krävs en lika lång process som de aktiva medlemmarna själva haft för att förstå vad det är som menas och hur man skulle kunna bryta mönstren, blir det obegripligt för den som inte vill förändra allt, bara förstå. Jag hade ett samtal med en kille som tyckte det var ett stort problem att skolan tar könstillhörighet som något självklart och delar upp barnen efter pojkar och flickor. För de barn och ungdomar som vill bli kallade ”den” istället för han eller hon blir detta ett ständigt samtalsämne då eleven måste påpeka det för varje ny lärare. Istället borde läraren fråga alla om vilken könstillhörighet de vill tituleras som.
Och det är där man går över gränsen för hur mycket omgivningen skall behöva förstå oss. Det är min bestämda uppfattning att man själv skall få definiera vem man är, bygga sin egen personlighet och respekteras för de val man gör. Men när man kräver så mycket av omgivningen att det blir ohanterligt har man missat hur samhällen organiseras. Normativt beteende kallas det när man gör som alla andra, eller som vi tror att vi förväntas bete oss. Det är liksom så det funkar, vi har ramar i vårt tänkande, dessa är fullt föränderliga, men inte över en natt och inte utan visst motstånd.
Vi måste våga svara på de frågor vi själva ställde när vi först stötte på problemen vi jobbat med i flera år. Vi måste lyssna på frågorna och inte reagera direkt på det som kanske kommer efteråt. För en tretton årig kille är det inte sexistiskt att tycka att slits och cafe är spännande. Vi måste processa fram insikten snarare än att slå argumenten i huvudet. För de allra flesta är sexualiteten inget som fyller tankarna varje dag, skola in långsamt i ett nytt tankesätt istället för att skrämma fram förståelse.
För vi är inte mer än människor och vi menar förvånansvärt lite med det vi gör. Oftast tänker vi inte ens på att vi gör det, men med medvetenhetens glasögon blir våra reaktioner till politiska handlingar. Det kan också vara så att vi försöker göra rätt men inte riktigt vet hur vi skall bete oss. Vi vet att det är fult att stirra på avvikande människor, så därför tittar vi bort, vilket gör att personen känner sig ännu mer utanför eller annorlunda. Vi intresserar oss för andra kulturer, men gör det tafatt genom att röka vattenpipa och gå på libanesisk restaurang med svenska vänner. Min egen sexuella läggning har gett mig ett visst intresse för bröst, att jag tittar när någon går förbi skall inte tolkas som att jag förminskar personen till bara ett par bröst, eller till ett sexobjekt. Det betyder bara att jag reagerar på stimuli som det så vackert heter. För det är vad det handlar om, kommer en man i rosa klänning och läppstift tittar vi, inte för att det är fel eller för att vi tycker illa om det, utan för att det är iögonfallande. Har man ett iögonfallande yttre antingen till omgivningens uppskattning eller inte får man leva med att folk tittar.
Jag menar inte att vi skall acceptera diskriminering i någon form eller att vi skall sluta utveckla nya tankar kring politik och identitet. Jag menar bara att vi måste ha förståelse för omgivningen, möta folk där de är och låta bli att tillskriva den förväntad inskränkthet eller fördomar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar