Om varför arbetarkvinnan hängde sig

Just nu finns en diskussion på aftonbladet om priset på Mona Sahlins handväska, för en tid sedan var det Vanja Lundby-Wedins deltagande i styrelser med höga arvoden. Det har handlat om Gudrun Schymans krogbesök, om hennes deltagande i en danstävlig. Det finns hundratals likande exempel. Var för sig kan de verka intressanta att diskutera. Men när man ser dem tillsammans inser man är Berit Ås fortfarande har rätt. Det handlar om dubbelbestraffning. Det handlar om kontroll, patriarkal kontroll. Kvinnor som tar maktpositioner tar också en risk, de kommer att bli ifrågasatta inte i första hand för sin politik eller för sina beslut utan för sin klädsel, sitt moraliska beteende, sina ”okvinnliga” sidor. Det viktiga att komma ihåg är att alternativet nästan alltid är lika fel, det är det som är poängen. Om Sahlin hade åkt två gånger om året till Gekås i Ullared och köat för en handväska för 143,50 hade detta slagits upp i media som snålhet, som ett okvinnligt sätt att inte bry sig om sig själv eller något annat. Om Lundby-Wedin hade protesterat mot arvodena hade hon varit en terrier, argbigga som bara vill ställa till problem. Hade Schyman stannat hemma och läst riksdagshandlingar istället för att gå på krogen skulle hon varit tråkig, färglös eller varför inte frigid, det är ju ett trevligt litet ord att kasta runt. Och det är också tydligt att det är med vänsterns moraliska argument som de kritiseras. Ytterligare försvåras det av att det finns en föreställning om att vänsterns förespråkare ska vara lite bättre, stå lite mer för vad man säger och vara mer ansvarig för sina personliga beslut än andra. Men även här finns det skillnader. Vem har senast kollat priset på Per Nuders portfölj, vem kritiserar Thomas Bodström för krogbesök och alkoholvanor. Vem vill veta vilka chokladsorter lars Ohly föredrar
Man kan fundera på hur långt steget är mellan att kritisera priset på handväskan och på att avfärda en kvinnlig kollegas idéer med en klapp i rumpan och berömma henne för kaffet. Och det är inte alls bara män som är problemet, att hantera sin egen underordning genom att kontrollera andra i samma situation är en välkänd försvarsmekanism. Kvinnor kan vara precis lika, om inte ännu mer, duktiga på dubbelbestraffning. Det handlar inte om enskilda personers agerande, det handlar om samhällsstrukturer som gör oss diskriminerande mot varandra. Kvinnor drar sig för att ta ledande positioner därför att de vet att de kommer att utsättas för samma kritik som de själva utsatt sina chefer för.
Lösningen på det här är att prata om politik med politiker, prata om ledarskap med chefer, prata om tv produktion med programledare. Så fort det handlar om andra egenskaper hos en politiker än förmåga att föra fram en åsikt bör man vara skeptisk. Kanske måste vi återgå till ett rent partival där partierna själva på demokratisk väg väljer kandidaterna och när väljarna väljer ideologi, inte personer. Jag sympatiserar inte politiskt med ovanstående i någon större utsträckning, men då det är deras kön, deras person, deras personliga val som står i centrum står jag bakom dem till hundra procent. När folk som påstår sig vara socialister har lättare att kritisera de egna företrädarnas fel och brister än att stå upp emot högerkrafterna är det illa. Enade vi stå och söndrade vi falla. Just nu faller vi tungt.